Jag älskar sanningen, eftersom jag har lärt mig att det håller allra längst. I långa loppet. Ja, man kan dra små vita lögner då och då för att underlätta vardagen, det gör vi alla. Vissa saker ska man bara inte säga  för att man inte ska såra någon på grund av onödiga ting i livet. Men sedan finns det lögner som sårar, lögner som man inte ska ens behöva dölja för att det blir bara värre ju mer man gräver ner det.

Jag hatar när någon ljuger för mig, speciellt om det är någon som står mig nära för det är då det gör som mest ont. Man gör misstag som man ångrar (vi alla är människor), men man gör inte saken bättre genom att dölja det. Förr eller senare kommer sanningen att komma fram, och det är DÅ man verkligen aldrig kan förlåta. Det är DÅ man inser vilken idiot man har varit. Man ska alltid försöka vara så ärlig som möjligt, trots att man är rädd för att skapa konflikter. Jag förstår bara inte varför man inte kan stå på sig och våga vara ärlig, att man vågar ta konsekvenserna för sina handlingar.

Ärlighet varar längst.