Fakta á la Marina.

Jag heter Marina och pluggar i Uppsala, lärarprogrammet. Jag funderar på fullaste allvar att faktiskt gå igenom det här och bli en lärare inom religion och historia. Just nu läser jag Religionshistoria B och samtidigt min distanskurs Idé-och lärdomshistoria. Sedan tänker jag, mot alla odds, försöka ta mig in på forskarutbildningen inom historia. Det jag funderar som allra mest på just nu är folkmord, antingen det som har skett i Rwanda eller det som pågick under Maos ledning. Det återstår att se. Jag lär nog inte komma in då jag vägrar sluta böla varje gång jag ser något sorgligt på tv, oavsett om det är film, dokumentär eller reklam.

Innan Uppsala bodde jag i Stockholm med mina föräldrar och två yngre systrar. Jag älskar mina föräldrar över allt annat och de har verkligen ställt upp för mig i alla lägen. Visst kan de bli jobbiga ibland med deras eviga tjat om samma saker varje dag men jag intalar mig själv att det är åldern som har börjat sätta igång. De börjar bli riktigt gamla nu. Mina två yngre systrar är mina bästa vänner, oavsett om vi tjafsar dagligen eller inte. Dar är 18 år gammal och ska flytta in med mig under höstterminen och Gena, lilla plutten, är 16 och måste bo hemma ett tag till.

Jag har haft mina jobbiga perioder under 2007 då jag gick ur ett seriöst förhållande av olika skäl som varken har med mig eller honom, McDreamy, att göra. Vi visste från början att det skulle ta slut någon dag men inte att det skulle gå så snabbt. Vi båda gick in i det hela alltör djupt och det var nog lika bra att avsluta det innan vi blev mer fästa vid varandra. Det känns tomt att inte ha honom i mitt liv men jag har även börjat förstå att det annars inte skulle vara möjligt att släppa taget. Det är en människa som har betytt mycket för mig av flera anledningar och jag uppskattar den tiden jag har fått med honom. 

I samma veva träffade jag min Domare (S) (eller Bossen, som han vill bli kallad). Det är en person som verkligen har varit där för mig, oavsett vad. Vi har varit "puppy-lovers" under 2001 då vi brukade hålla handen i smyg och, trots att han inte vill erkänna det, så brukade han stirra på mig medan jag låg och sov.  Vi var utomlands då och magin försvann när vi kom tillbaks till Sverige, men varje gång vi träffades så vet jag att han ville ta mig i sina armar och förklara sin kärlek. Dock förnekar han detta men jag vet den riktiga sanningen. Den 14 september 2007 bestämde vi oss för att bli ett par, men det tog ett tag tills vi verkligen kände oss som det. Tillsammans har vi lyckats bygga upp ett förhållande som är stabilt trots all bråk om hår under armarna, högljudda uppstötningar och snuskiga danssteg. Det jobbigaste med detta förhållande är nog "distansen" då han bor i Stockholm och jag gnäller rätt så ofta om det. Det är enbart 45 minuter med bil men det är inte så lätt. Speciellt när man ligger i sin stora säng (läs: liten för den är sjukt liten!) och känner sig ensam. Jag brukar använda den mening rätt så ofta så att S ska få skuldkänslor och komma över. It works.

nemo saltat sobrius.


Speak up!
Marsu

Dags att blogga igen? Bra, jag har saknat att läsa din
blogg :) men hej, hördu, du ska akta dig för att klaga på distansförhållande "45 minuter med bil". Det kan nämligen hända att jag blir bitter. Liksom, jfr: två timmar i tåg + tre timmar i flyg + sex timmar i tåg. Tänk på att du kunde ha det på det viset... ;)

2008-02-11 @ 14:27:44


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0