Today is the day. Jag åker tillbaka till mitt lilla rum med mina små korridorare, som säkert inte ens har lagt märke till att jag har varit borta. Jag har faktiskt lite ångest över att åka tillbaka, vilket jag ALLTID har. Det är en form av förbittring, vrede och en slags kokande känsla inombords. Förbittringen är för att det nu kommer bli dags att laga sin egen mat, vreden är enbart för att mitt rum alltid ser ut som jag vore trebarnsmamma och jag måste alltså börja städa. Den kokande känslan är enbart där för att det inte finns en direkt förklaring till denna känning utan det är en samling av allt som övergår till vidrig  röra. Kärleken, hatet, ensamheten och min personlighet. En farlig röra, med andra ord. En mycket farlig röra.

Från mina föräldrars hem till pendeltåget kan jag svära ett antal gånger för alla störande människor som hamnar på min väg och då kör jag med en dryg stil och tror att jag är bättre än de. Det är så jag överlever. Uppenbarligen är jag även en fjortis-magnet så varje gång jag åker det där jävla pendeltåget så sitter det alltid en massa fjortisar knappt en halv meter ifrån mig. Där får jag sitta och lyssna på deras skitsnack i 19 minuter vilket jag tycker är så onödigt då de egentligen kan förkorta sina samtal till 4 minuter. Det går att minska på antalet "Ja ba, han ba, vi ba" och sedan några snabba tips på hur man kan se ut som om man har suttit i elektriska stolen. Det är helt sanslöst hur snabba tjejerna är då någon frågar efter en kam. Det är sex tjejer vi talar om och ALLA sträcker fram en kam på mindre än 0,12  sekunder! Det är en jävla tur för de att jag inte får äga en Kalasjnikov!

Sedan har vi Stockholms Central vilket jag inte har så mycket att säga om. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja då det är en blandning av mänsklig odör, alkohol och piss. Man blir så lycklig över att man är från Stockholm. Dessutom är alla ständigt stressade, där jag inkluderar mig själv som nummer ett trots att jag inte är jäktad alls. Det är bara ett fult trick så att jag ska få knuffa folk, titta snett på de då de undrar vad jag håller på med och jag kanske, ifall jag har tur, får svära ett par glåpord fram tills jag köper biljetten, sätter mig på tåget och åker iväg.

I Uppsala är det lugnt, sansat och rätt så fint då jag upptäcker att jag precis har missat bussen. Alltid samma visa. Jag är inte precis världens mest tålmodiga person så jag suckar högt så att alla ska höra min stora besvikelse, tar mina jävla väskor (som alltid tenderar att bli alltför många) och går i tjugo minuter. Jag öppnar dörren och säger högt och klart för mig själv: Hem jävla hem!