Jag har länge funderat vad kärlek är för något exakt. Jag har alltid trott att kärlek inte har några gränser utan det gäller att älska så blir allt bra. Jag har alltid trott att kärlek räddar en, ifall man älskar varandra tillräckligt mycket så kan man klara av allt. Men det är inte bara kärlek som gäller. Allt annat spelar en stor roll och vill man ha en framtid tillsammans så gäller det att man har samma principer. Man kan inte längre leva enbart på kärleken utan så mycket annat spelar en roll. Jag har lärt mig att kärlek inte räcker till.

När jag var med McDreamy så trodde jag att jag och han skulle klara det, att det skulle kunna bli vi två ifall vi bara kämpade. Men sedan föll jag ner från mina rosa moln och insåg hur olika vi var och att det var dags att släppa taget. Efter det förhållandet så har jag lärt mig så mycket mer att mitt förhållande med Domaren har varit så givande för mig. Med Domaren så ser jag en framtid, men jag ser även möjligheter. Jag vet att det finns en stor chans att jag kan leva med min Domare resten av mitt liv, för det är möjligt. Vi har absolut inte samma intressen och vi tycker olika om många saker, men i grund och botten är vi så lika. Vi har samma strävan, samma mål. De senaste dagarna har jag verkligen insett hur kär jag är i min Domare och hur mycket jag älskar honom.

Jag tycker att det är orättvist att två personer som vill vara med varandra inte får vara med varandra. Det gäller att se detta i tid och undvika det. Man ska uppskatta den tiden man fick med varandra, lära sig så mycket utav varandra och minnas de stunderna man har haft med glädje. En dag finner man den rätta, den som du ser som din själsfrände, din bästa vän och din partner i nöd och lust. Jag har funnit honom och jag är så tacksam över det.