Jag förstår inte varför livet måste vara så oförutsägbar. Kan inte man åtminstone få en känsla, en känsla som säger att saker och ting kommer gå dåligt? Istället vaknar man upp med ett glatt leende, lever livet som vanligt och tror att framtiden väntar på en. Helt plötsligt kan allt förstöras och man vaknar upp nästa morgon, inte lika glad och osäker på vad framtiden att ge till en.

Jag är en som alltid måste ha en plan, som alltid måste veta vad jag ska göra. Jag älskar att planera, att se fram emot saker och ting. Jag längtade till vissa saker som skulle ske nästa år, saker som vi hade planerat. Det känns jobbigt att dessa saker inte kommer att ske, att det istället kommer bli så att man går skilda vägar. Jag behövde vissa saker, vissa åtgärder men fick det inte. Jag kan inte vänta mer, jag kan inte önska mer eller vilja mer. Jag kan inte riskera att lägga mer tid på något som inte kommer att hända, något som kan vara mer förstörande för mig än någon annan. Jag kan inte bara tänka på mig hela tiden, för vare sig vi vill eller inte så finns det alltid andra inblandade. Andra som betyder mycket mer för oss än oss själva.

Jag är bara arg över att du inte tog chansen, att du inte visade vart du stod och vad du ville.