Jag tycker om min Domare, otroligt mycket. Trots att jag ibland är otrevlig, kall och en kärring så är han ändå där och förstår mig. Han kan lägga undan min attityd och ändå vara så sjukt snäll, krama mig och visa mig att han bryr sig iallafall. Jag älskar det med honom och en sak jag älskar honom för är att han aldrig har fått mig att gråta, aldrig. Vi har snart varit tillsammans ett år och inte en enda gång har han fått mig att fälla tårar, utan han har snarare torkat bort mina tårar. Jag vet att det någon gång kommer att ske, då jag gråter för att han har sagt eller gjort något som har sårat men den dagen har ännu inte kommit.

Jag älskar att vi en gång var puppy lovers, sommaren 2001. Vi var rätt så små, utomlands och vi brukade hålla hand. Han vägrar erkänna det, men han brukade titta på mig när jag sov (jag vet det för att jag vaknade till ett par gånger och såg det). Vi var så mesiga, men det var ändå en stor grej för att det var en sommar flirt som gick off and on. Men jag är glad för den sommar, för att då började något som var otroligt fint. Jag älskar att jag har hittat den rätta, den jag vill vara med hela livet. Han är den som förstår mig bäst, han som vet allt. Han är verkligen min själsfrände.


.