Förr och nu.

Det här inlägget skrev jag den 25/7 2008.

Det jag älskar...

En sak som jag verkligen älskar med mitt förhållande är att vi är så lika. Vi kanske har HELT olika åsikter om en massa saker och helt olika intressen, men grunden är detsamma. Vi vill alltid sträva efter exakt samma mål.

Vi har en plan, jag och min Domare. Om framtiden. Vi vet vad vi vill ha och vi har planerat allt, in i det minsta detalj för att vi är sådana. Vi älskar att planera och vi är organiserade på många olika sätt. Jag älskar det! På senaste tiden har det verkligen känts som om det är "vi" och inte längre "du" och "jag". Vi är ett par, vi är ett. Det känns så underbart och härligt. Jag har funnit min själsfrände, den jag vill dela mitt liv med. Han är inte bara min pojkvän, utan även min bästa vän. Han är den som vet allt om mig och den jag alltid vänder mig till när jag är nere. Han är den som känner mig bäst och jag är den som känner honom bäst. Det är en underbar känsla, som inte kan beskrivas med ord.

"Livet har lärt oss att kärlek inte består av att stirra på varandra utan att titta i samma riktning"



Visst är det jobbigt, allt det här. Han var den som kände mig bäst och jag har svårt att föreställa mig en annan människa som ska ta hans plats. I mina tankar är det honom jag vaknar och sover vid. Det är Domaren som kysser mig varje gång han kommer hem. I mina tankar är det han som är far till mina barn.

Det är jobbigt att sudda bort dessa tankar. Jag vet att jag måste då vi har gått skilda vägar. Ovan skriver jag om en plan, att vi två planerade. Jag kommer ihåg den dagen. Jag skriver att jag och han hade blivit "vi". Men någonstans blev det återigen han och jag. Inget "vi" längre. Vår plan, som fick min glädje att rusa genom varje vrå av min kropp, rann ut i sanden. Jag var så lycklig. Och nu är jag olycklig.

Vilken vändning livet kan göra. Men jag tar varje dag i sin egen takt och vi båda kommer inse att vi nu inte är varandras längre. Så länge vårt "lilla" problem finns hängandes över oss kommer jag och han aldrig kunna bli ett "vi". Vi slutade stirra i samma riktning. Det är bara att ta en dag i taget och hoppas att man kan lägga alla minnen åt sidan och fortsätta med sitt eget liv, på egen hand.


Speak up!


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0