Jag borde också få göra det.

Det känns som om alla gör det jag borde göra. Det känns som om folk gör det jag borde ha gjort vid det här laget. Istället är det jag som sitter vid kanten och tittar på. Jag är lycklig, för deras skull. Det finns inte en enda tvekande sekund över det. Det känns ändå konstigt att jag sitter brevid och tittar på, att det inte är jag också. Det borde vara jag med. Det borde ha varit mina diskussioner, mina planeringar och mina handlingar också.

Jag borde också vara en del av det. Jag borde också ha rätt till den sortens lycka. Istället är det jag som sitter vid ett hörn och tittar på. Olycklig över min situation och lycklig över alla andras. Det är en konstig känsla. Jag är SÅ glad för andras skull, som om det hade hänt MIG. Men samtidigt vill tårarna falla ner från mina ögon av den anledning att det var så nära för mig och nu så långt bort. Varje gång förhoppningarna tänds inom mig känns allt så mycket närmare.... för att sedan försvinna helt och hållet.

Jag är lycklig, för ALLA. Alla förtjänar den lyckan.. Utan tvekan. Men jag kan inte hjälpa att tycka att jag också förtjänar att få känna det nu. Istället för dessa känslor fyllda med ledsamhet, ilska, ångest och nedstämdhet. Jag vill kunna le för MIN skull och vara lycklig för MIN skull en liten stund. Jag ler och är lycklig för alla andras... men inte min.

Jag ska iallafall vara glad att det går bra för mina närmaste. För det är det som gör mig lyckligast just nu. MIn kusin Marina är lycklig och på något sätt har det gjort mig lycklig. Att höra henne vara glad och skratta får mig att bli glad. Jag önskar bara att jag får känna den lycka hon känner snart. Eller.. någon dag. Istället för att känna som om jag bor i en bubbla, långt bort från min lycka.




Speak up!


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0