Jag drömde att jag, pappa och mamma åkte iväg till Irak. Anledningen vet jag inte men huvudsaken var att vi var där. Vi var i (vad jag tror) hotellrummet och pappa ber mig att byta om. "I det här landet får man inte ha på sig kläder som visar mycket skinn. Täck", säger han åt mig. Jag stod lutad över min resväska och letade efter något medan mina föräldrar rättade till sig själva och rummet. Helt plötsligt hörde jag skrik från andra rummet och skottlossning. Jag rusade iväg till den vita dörren som stod mig närmast och tittade genom det lilla nyckelhålet. Jag såg en irakisk soldat med ett gevär. Han sköt hejvilt runt i rummet och jag hörde en kvinna skrika. Jag såg soldaten komma mot vårt rum och det jag allra helst ville göra var att hålla emot dörren. Jag gjorde inte det för jag visste att det skulle reta upp soldaten. Jag tog några steg tillbaka och insåg att pappa stod brevid mig. Soldaten sparkade in dörren och började skjuta runt. Han tittade knappt på rummet och på oss. Han bara sköt en massa skott. Jag och pappa ligger på mage några meter bort från soldaten. Min älskade mamma stod upp, med ansiktet inåt mot väggen. Från mitt ögonvrå såg jag hennes ljusblåa tröja och hur hon skakade av skräck. Jag grät och skrek att vi var svenska medborgare men han brydde sig inte. Jag var rädd att han skulle träffa min mamma som var för rädd för att ens röra sig, för att ligga ner och undvika skotten.

Efter ett tag försvann soldaten, till nästa rum och skräck. Min pappa började röra på sig sakta men var för chockad för att agera. Han gick mot sin säng medan jag sprang till mamma. Hon var inte träffad men hon såg ut och var som en staty. Blekvit, iskall och när jag rörde henne agerade hon inte ens. Jag tog henne till min pappas säng, där han nu låg. Han hade gjort plats till min mamma. Hon var i chock, men inte träffad. Vi försökte väcka henne, men...

---

Där vaknade jag. Vilken hemsk mardröm. Så detaljerad. Jag vill aldrig ha sådana drömmar igen. Aldrig. Jag klarar inte av en dröm fylld med skräck, skottlossningar och framför allt: behöva se sina föräldrar vara rädda och i fara. Tänk er dessa människor som gör det varje dag. Varje dag behöver en mor i Irak oroa sig över sin man, som gör något så simpelt som att gå till jobbet. Tänk er föräldrar i Palestina som behöver oroa sig över att sina barn leker runt nära hemmet, något de har rättighet till som barn. Tänk er en afgansk man som måste oroa sig över sin familj varje gång han går utanför hemmet för att ha möjlighet att försörja sin familj.

Tänk er alla människor runt om i världen som tvingas se sin mor, far, dotter, son, syster eller bror dö. För vad? För pengar och för religion. Alltid. Människor som tvingas lämna deras hem, trygghet, kultur och bakgrund för att försäkra att deras barn ska slippa se ondskan som finns i vår värld. Varje dag som passerar odlas en ny hemsk historia på grund av mänskligheten.

Det finns så många människor med en hemsk historia att berätta. Sådana som vi, i trygga Sverige, bara kan drömma mardrömmar om.