Att ha en pojkvän.

Trots att det är konstigt mellan mig och Domaren, vi vet inte hur vi ligger till, så känns det ändå som om vi borde veta. Nu förstår ni säkert ingenting. Jag menar bara att vi är varken ihop eller singlar och det känns konstigt. Vi pratar i telefon, vi säger att vi älskar varandra och ibland händer det att vi planerar saker och ting. Det känns rätt att göra det, men helt plötsligt känns allt fel. Jag förstår inte varför. Jag säger att jag är singel, jag känner mig som om jag vore singel och jag tror att det är på grund av situationen. Jag har inte känt att jag har en pojkvän på flera månader, eftersom vi knappt ses längre.

Jag säger inte att kärleken har runnit ut i sanden, nej. Vår situation har uppstått på grund av andra, vi har fått anpassa oss efter andras behov och respektera deras åsikter och tankar. Vi har försökt fixa våra problem och dem börjar lösa sig. Många personer som jag har "hatat" tar steg framåt och börjar acceptera att detta har inget med dem att göra. Saker och ting utvecklas, men inte jag. Jag står kvar. Jag förstår inte varför eftersom det är NU jag ska vara som lyckligast. Jag har äntligen fått chansen att hurra för att mina och Domarens planer ska ske men istället känner jag mig förvirrad.

Varför?


Speak up!


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0