Visst, mitt nya år har inte börjat såsom jag trodde att den skulle göra men jag orkar inte klaga. Jag vill bara ha det bra. Jag ska vara glad över att jag har familj och vänner som är jätte rara mot mig och som lyssnar på mina problem. Att de lägger tid på att sitta där och höra mig klaga hela tiden, att de ger mig råd och tips. De förstår mig helt och hållet. Hur jag känner, vad jag går igenom och hur det påverkar mig och mitt liv. Det känns skönt att man har några människor på sin sida, trots att den allra viktigaste personen står rätt så långt borta.

Man får ta en dag i taget och det kan jag göra. Men jag kan inte göra det själv. Jag vet att jag inte har gjort något fel, inte när det gäller detta. Jag kommer aldrig ta på mig skulden för något i denna situation, aldrig. Det enda jag är säker på är att jag får ta smällen, gång på gång. Ja, att ta en dag i taget går... så länge man har ett skydd mot alla dessa smällar. För även om dem inte är på riktiga så gör det ändå riktigt ont.

Jag har fått ta så många elaka ord, som: paranoid när jag påpekar vissa saker. Alla vet att jag har rätt, men den allra viktigaste personen vägrar se det. Jag undrar bara när den tiden kommer, då personen öppnar sina ögon och ser sanningen? Jag har även fått bli kallad för otacksam, angående en viss gåva men jag förstår inte hur personen kan vara så blind? Det är inte en gåva, det är en fråga om gynna sig själv och få kontroll återigen över våra liv.

Jag kan vara elak, det vet jag. Men inte en lögnare. Jag är en bra människo-kännare, och tror ni inte mig så fråga mina närmaste vänner. Jag vet vad folk tänker, jag vet vad folk vill. Min uppfattning kring hela min situation har jag förstått helt rätt och jag har fått belägg för mina åsikter, men den viktigaste personen väljer ändå ögonbindeln och attackerar mig.

Varför?