Jag förstår inte hur allt bara kan kännas jobbigt, ur det blå.

Jag förstår inte vart jag vill att min väg ska leda, men en sak vet jag: det var inte i mina planer att det skulle vara tufft. Jag är bara trött på att alltid få kämpa lite mer än andra för att komma dit jag vill. Jag får alltid hinder, gång på gång. Jag måste alltid ta mig ur den ena situationen från den andra. Jag är trött på det. Jag vill bara att något ska gå smidigt.

Universitet har varit ett stort problem med tanke på Stockholm-Uppsala färden. Jag trivdes aldrig direkt i Uppsala, mestadels för ALLA var i Stockholm. Jag åkte iväg varje helg från Uppsala för att besöka Stockholm, och därmed fick jag ingen kontakt med staden eller folket i Uppsala. Nu när jag äntligen har valt att lägga Uppsala bakom mig blir det problem med bytet av universitet. Varför ska det ens behöva vara ett problem att tillgodoräkna kurser? Nu finns risken att jag inte kommer in i Stockholms eftersom mina avklarade kurser skiljer sig från Stockholms kurser... För att det har något med saken att göra? Och jag har inte fått söka till Uppsala, eftersom jag redan sökte till Stockholms lärarprogram. Det finns en risk att jag inte kommer plugga till höstterminen och jag får panik. Jag MÅSTE bli klar till skolan, jag MÅSTE få min examen till sommaren. MÅSTE.

Jag är dessutom kär, träffat den rätta för mig. Jag och han trivs med varandra och vi har snart varit tillsammans i två år. Vi går framåt, men nu är det mitt liv vi pratar om. Smidigt? Knappast. Självklart ska vi stöta på tusentals stenar på vägen som vi måste röja undan. Jag tänker inte ta upp små detaljer eftersom ja, det är privat men även här.. Varför ska allt vara så jävla krångligt? Vi är två i ett förhållande, inte 78 styckna. Det är jag och han, ingen annan. Varför kan inte folk bara ta ett steg tillbaka och låta oss leva våra liv, på det sättet vi vill? Jag förstår inte varför allt måste vara krångligare, mer dramatiskt. Jag förstår inte varför vi måste rulla tummarna och vänta på ett besked, som vi redan vet svaret till. Jag förstår inte varför andra människor ska sätta upp regler för oss. Ingen blir direkt lycklig av det, så varför ens fortsätta vara stenar på vår väg? Jag och Domaren kommer att komma dit vi vill, väldigt snart hoppas jag. Det är bara synd att det som egentligen ska vara min lyckligaste period är präglad av gräl, tårar och ledsamhet. Istället för att förenas har folk valt att splittras. Och för vad? Varför? Det är jag och han, ingen annan.

Sedan har vi min uppsats, som bara går åt helvete. Jag klarar inte av den. Jag älskar ämnet, Kleopatra. Jag gör det verkligen, men varje gång jag sätter mig ner.. Jag vet inte vad det är som händer men allt blir bara blankt. Jag vet vad jag vill få ut av uppsatsen, jag vet vad mitt mål är men det verkar inte som om jag vet hur jag ska gå tillväga. Snart ska den lämnas in, för andra gången, och jag hoppas verkligen att det går denna gång. Jag förstår inte varför jag inte kan lägga mina känslor och problem åt sidan och fokusera mig på den här uppsatsen. Jag förstår bara inte.

Eller ännu bättre - Jag förstår inte varför alla mina problem inte blir lösta så att jag slipper tänka på allt strunt och bara få vara lycklig. För en gångs skull.