Jag har så svårt att förstå att folk inte kan bara ta tag i saker och sätta igång, sätta igång att satsa på det man själv vill. Jag förstår inte varför man ska anpassa sig till andra hela jävla tiden. Om jag har mina egna mål och planeringar i livet, vem är DU som ska komma och ändra på dem? Om jag inte sårar, förstör eller hindrar något med mina planer om framtiden, varför ska jag ändra på dem?

Det värsta är att mitt hat och min irritation har varit fokuserad på helt fel person. Trots att jag aldrig kommer fatta tycke för denna människa så finns problemet inte där, utan hos själva idioten som bara står vid sidan om och kollar på. Jag förstår inte hur en människa kan vara stark i andra situationer, men just när det verkligen behövs är det svagheten som präglar karaktären. Jag förstår inte hur du kan vara så blind, så dum... Att du inte ser vad som pågår. Eller är du medveten om det, men för feg för att göra något åt saken?

Jag behöver inte bekräftelse på något, jag behöver se en kamp. Jag behöver veta att allt det här är värt att kämpa för, att det är värt att satsa på. Att det har varit värt all skit jag har fått stå ut med dem senaste månaderna! Jag behöver veta att du står vid min sida, för en gångs skull. Inte när allt är bra, utan när det är som sämst. Det är då vi två ska fungera som bäst. Jag förstår inte hur du kan vara en sån svag människa, att du inte ens kan klara av att stå dina egna ben, satsa på det du vill och våga för en gångs skull. VÅGA!

Jag är TRÖTT på att anpassa mig efter andras behov, att tänka på hur det kommer påverka dem. Jag är trött på att göra alla andra till lags när jag själv mår dåligt. Förstå det, för en gångs skull.

Du talar om att du inte vill vara utan mig, men vad du inte har förstått är att du har förlorat mig för länge sedan. Det handlar inte om att du ska kämpa för att få ha mig kvar, utan för att jag ska komma tillbaka. Du gav upp mig, oss, för länge sedan. Du la ner stridsyxan innan ens striden hade börjat. DU gav upp oss. Du la undan mina känslor, mina tankar och åsikter åt sidan och fortsatte gå rakt fram. Du märkte inte ens att du hade tappat bort mig under tidens gång.

Jag är trött. På dig, på henne och på resten av idioterna som tror att de kan planera åt mig, säga åt mig vad jag ska göra och inte göra.

Om du vill ha mig - Kämpa.
Om du inte vill ha mig - Gå.