En sak jag har lärt mig på mina fjuttiga 22 år är att aldrig lägga sig i andras problem. Jag gjorde så förut då jag alltid försökte ordna upp saker, fixa och reparera det. Alltid. Jag hatade när några tjafsade trots att jag inte var en del av det utan det räckte med att det var några vänner. Efter ett tag insåg jag att det inte fungerar för man får själv skiten för allt. Vad man än gör, hur man än gör det och hur goda ens syften är lyckas människor alltid finna syndabocken i den som försöker göra gott. Alltid.

Så istället för att vara den som fixar har jag börjat ta ett steg tillbaka och bara blundat för allt. När folk bestämmer sig för att komma och prata med mig så har jag valt att alltid vara ärlig. Brutalt ärlig, eftersom det är sådan person jag är. Vill man inte höra att jag tycker att ens pojkvän är ett stort jävla rövhål, att gifta sig med en viss person är fel eller att förlåta vissa personer som har betett sig felaktigt bara är idiotiskt så ska man inte komma och fråga mig. För jag är inte den som lyssnar och nickar snällt och får dig att tro att det du gör är rätt. Om du gör fel så kommer du få veta det, om det är mig du snackar med.

Jag tycker många i min omgivning gör fel val och grubblat över det rätt så länge. Men för vad? Varför? Varför ska jag bry mig om ni vill ta felaktiga beslut? Jag tänker ständigt på er, försöker reda ut era problem, grubblar och bekymrar mig men för vad? Ni är ändå inte tacksamma för enligt er är det bara ni som kan göra rätt och de andra är avundsjuka människor som inte vara glada för andra.

Vill du ta ett val, gör det. Men för guds skull, kom inte till mig och gråt för jag kommer inte torka dina jävla tårar.