Det jag längtar efter är någon som är där för mig, oavsett vad. Någon som förstår mig och vet hur man ska hantera situationen. Jag har aldrig haft det, om jag ska vara helt ärlig. Ibland, i små sekunder, har jag faktiskt trott att jag har det men för att sedan förstå att det inte alls var så.

Jag har haft det riktigt jobbigt de senaste dagarna. Dagar fyllda med stress och jobbiga tankar på grund av massa idioter runtomkring mig. Men tydligen får man aldrig sänka garden för då är man en idiot. Ja, om man mår dåligt och bara vill vara ifred.. Ja, då är man en idiot. Jag behöver någon som lägger undan all det negativa och ser vad som behövs. Jag vill att någon ska tänka på MITT välbefinnande för det är inte ofta jag gör det.

Idag sprack det för mig. En människa kan inte tåla hur mycket som helst. När jag sökte tröst fick jag handen bortslagen för ingenting. Istället blev jag den elaka, den som gjorde fel. Jag förstår inte hur du kan tänka ibland. Varför kan du aldrig öppna dina ögon och se dina fel? Att du sakta men säkert förstör allt.

Det är inte som förut längre. Inte mitt liv, inte ert och ingens. Men vissa saker bör bestå men varför skiftar detta hela tiden? Det var länge sedan jag kände mig förtjänad tack vare dig och du ser inte ens vad du håller på med. Du är för upptagen att skylla allt på mig.

Jag vill inte ha dig i mitt liv längre, inte på det här sättet.