En sak jag hatar är att flytta. Jag gör det. Varför? För att jag alltid har fått göra det.

Jag föddes i Libanon och fly därifrån på grund av krig då jag var 3 år gammal. Vi flyttade runt i Sverige - Uppsala, Gimo, Örebro, Hallsberg, Tensta, Jakobsberg, Uppsala igen och nu här och aldrig har jag känt att jag är "hemma". Ingen av oss har egentligen gjort det. Vi har alltid vetat att vi ska flytta igen. I varje stad flyttade vi runt 15 gånger, utan att överdriva. Det var sjuuukt jobbigt.

Den enda gången då jag älskade vårt hem var i Tensta. Säg vad ni vill om orten men det där huset kändes lite som hemma fastän vi alla visste att vi skulle flytta. Under alla kartonger, kläder och hullbull som låg runtomkring bestämde jag mig för att när jag startar ett liv så kommer jag aldrig flytta igen. När jag gifter mig och startar ett nytt liv med min man så kommer jag börja mitt nya liv i det huset och avsluta mitt liv i det huset.

Jag vill älska mitt hus, verkligen känna att det är mitt hus. Att jag är för att stanna eller något liknande. Bara känna.

Det enda jag har velat sedan länge är att mina framtida barn kan peka på en plats i vårt hus och säga "Mamma, kommer du ihåg när jag..." och sedan berätta ett minne de har då de var tre, sju, 12 eller femton.