Jag tycker att det är underligt att man i ena sekunden kan sväva på rosa moln, skratta högt, känna hjärtat slå det där extra slaget, känna lycka... för att sedan hamna nere på jorden, gråta högt, sluta känna hjärtat slå och känna olyckan. Hur kan allt förändras så snabbt, utan att man knappt hinner blinka?

Om man fick göra om saker hade jag gjort en miljontals saker mycket bättre. Men nu är inte den möjligheten här och istället sitter man i mörkret och känner hur väggarna närmar sig. Det är farligt att känna stark lycka för det är enbart då man får känna på enorm smärta.