Det finns en plats som jag en gång i tiden älskade, just för att det var så vackert. Jag gick dit med en speciell person och efter det har det varit vår plats, vår egna lilla plats. Jag och denna speciella person har gått skilda vägar, för länge sedan och jag har inte gått tillbaka till den platsen. Där gräset är grönt, vattnet glittrar, solen skiner och allt.. bara är så naturligt. Den platsen vägrade jag gå till, eftersom det var vår plats och nu är det inte vår längre. Utan ingens. Den bara finns, för att spara våra minnen.

Jag har velat gå tillbaka eftersom jag tyckte om den platsen, jag fann frid där en gång i tiden... för inte alls så länge sedan vaknade jag till. Den här personen är inte detsamma längre. Det personen en gång i tiden var finns inte längre. Borta, försvunnen i en dimma. Även om minnen gror inom mig så finns det inte där längre, som det en gång i tiden var. Känslor, kärlek, passion, respekt.. Allt är borta. Det finns inte längre. Den här personen, en människa som en gång i tiden betydde så mycket för mig, har inte samma status längre. Om jag ska vara ärlig tror jag inte ens att personen är i närheten. Ett ljus en gång i tiden, aska nu. Även om jag alltid kommer ha denna person nära mitt hjärta, som en kär vän kommer det aldrig bli mer än en kär vän. För det vi var en gång i tiden är länge sedan bortblåst, försvunnen och aldrig återkommen. Ibland slänger man saker i havet och de bottnar, de flyter inte. Det hände mig och det är jag så lycklig över. Lycklig att det bottnade, att det har fastnat längst ner, i det djupaste hav som någonsin skådats.

Jag insåg att platsen som en gång i tiden var vår aldrig riktigt var din och min. Utan det var alltid min egen plats. Min frizon, min stad, mitt palats. Jag återvände till platsen, kände hur allt inom mig fylldes med glädje. Jag var orolig att saknaden skulle bli så stor, över min speciella vän. Men nej, det var glädje att äntligen återförenas med min plats. Min plats som gavs bort i så många år, när det egentligen inte var något att ge bort. Min plats, som jag en gång i tiden hade men gav bort. För vad? För ett par minnen, som jag inte längre vill minnas eller respektera? För en person som en gång fanns i mitt liv på ett underbart sätt, men inte längre. Inte för att ödet har velat så, utan för att jag själv har valt det så. Jag, och ingen annan. Om jag kan bestämma en sådan sak då kan jag ta tillbaka min plats.

När jag satt där, på min brygga, och tittade ut på vattnet och änderna insåg jag. Min plats. Jag gick iväg till den allra mest speciella platsen, klippan. Jag såg, jag luktade, jag älskade, jag hoppade mellan stenarna, jag tittade på gräshopporna, jag letade efter hakspettan som förde en sådant oväsen, jag blickade ut mot solen och log för mig själv. Min plats. Jag var glad. Glädjen fyllde mig. Jag insåg en viktig sak. Ingen kan skapa min egen lycka, enbart jag. Det var det jag gjorde. Jag skapade min egen lycka, för där.. Där var jag lycklig.

Ingen ska få ta det ifrån mig igen.