Jag har suttit och läst massa saker om Valet. Jag bryr mig inte så mycket om SD eftersom deras politik är deras politik. De kan egentligen göra exakt vad de vill men i slutändan handlar det om vad vi andra gör åt saken. Men man blir ju så less på all skit man få ta bara för att man ser annorlunda ut, har andra seder och bruk och talar andra språk.

Det jag är ytterst ledsen över är kommentarer man får läsa om just SDs invandringspolitik. Jag är invandrare, vilket är svårt att missa eftersom jag har ett utländskt utseende. Jag är inte arab, men jag vet att jag ser ut som en. Jag kom till Sverige 1989 på grund av krig så med andra ord är jag vad man betraktar en flykting.

Jag är svensk, enligt mig själv. Samtidigt som jag är stolt över mitt ursprung. Mitt folk har upplevt ett folkmord, mina mor och farföräldrar har lyckats överleva detta. Min far har levt under krig det mesta tiden av hans ungdom, jag föddes i krig och tillbringade de första åren av mitt liv i ett skyddsrum. Mina föräldrar ville inte lämna Libanon, landet där de bodde i, eftersom för dem var det deras hem. Vi hade byggt upp ett hem, minnen, jobb, vänner, familj.. Allt var i Libanon. Mina föräldrar vägrade fly från deras hemort, totalt vägrade. När min lilla syster Carin föddes bombades sjukhuset och mamma kunde inte hitta henne eftersom de hade tagit alla spädbarn till skyddsrummet utan att min mamma fick veta det. Det fanns inte tid för att tala om det för henne. Hela kvällen satt mamma och tänkte på vart hennes nyfödda dotter hade tagit vägen. Alla ni mammor; förstår ni vilken oro hon måste ha känt samtidigt som hon hörde tusentals bomber sussa förbi henne?

Trots detta, trots allt hon fick uppleva den kvällen, vägrade hon fly. Hon stannade kvar, hade ångest varje gång pappa gick till jobbet eftersom hon inte visste om han skulle komma hem eller inte. Hon sprang iväg till skyddsrummet varje gång, tillsammans med mig, där vi tillbringade långa stunder för att det finns idioter som tror att religion och krutvapen hänger ihop. Trots det flydde vi inte.

En kväll, när vi alla låg och sov i vårt hem, bombades huset bredvid oss i bitar. Knappt några meter från vårt hem. Då fick mina föräldrar nog. De packade allt och nästa kväll var vi på väg till Sverige, ett land med många möjligheter. Ett land där mina föräldrar ville att vi skulle få leva i fred, oavsett vilken religion eller ursprung vi hade. För efter många år av förtryck, krig, bomber, döda lik och sorg.. så ville de ge mig och min lilla syster ett bättre liv.

Jag älskar Sverige. Det är mitt hem. Jag må vara armenier men jag har aldrig varit i Armenien. Jag talar armeniska, har armeniska traditioner och lever i en armenisk kultur som ÄR annorlunda än det svenska. Men jag är ändå svensk för det är här jag känner mig hemma. Men nu, nu mina vänner.. Orkar jag inte mer. Jag orkar inte vara en blatte, svartskalle eller invandrare. Jag är en armenisk svensk, som kom hit för att få vara mig själv.

Jag är trött på alla svenskar som uttrycker sig om hur vi "invandrare" är, som om vi vore en grupp av samma individer. Vi är från olika religioner, länder, kulturer och traditioner. Det enda jag har gemensamt med en från Kenya är att vi inte har blåa ögon och blont hår. Lägg inte oss i samma fack. Sluta skyll allt på oss. Bara för att man är från ett annat land betyder det inte att man är sämre människa för det, att man vill förstöra svenskheten eller att man kommer hit enbart för att ta någon annans jobb. Ja, självklart, mitt jobb som lärare kunde någon svensk ha. Absolut, men nu är det jag som är läraren och jag har minst lika rätt till det jobbet som vilken annan svensk människa. För jag är svensk, jag är armenisk svensk och jag har jobbat hårt för att få kalla mig för lärare.

Jag kommer aldrig ge upp mina armeniska rötter, för det formar mig till den jag är. Men bara för det gör det inte mig mindre svensk. Min familj kom inte hit från krig för att förlöjligas på det här sättet som det faktiskt har gjorts när SD kom in i riksdagen. Jag har blivit påhoppad av rasister/nazister hundra gånger, blivit kallad för jävla blatte, svartskalle, fått höra att jag ska åka tillbaka till mitt hemland och blablabla.. Men jag har ALDRIG ångrat att jag bor i Sverige, att jag känner mig svensk. Fram till idag, när SD kom in i riksdagen och jag läste alla inlägg/kommentarer på olika hemsidor.

När fan ska jag få bli svensk? Måste jag blondera mig, skaffa linser, äta blodpudding och fira jul med resten av den svenska befolkningen? Nej. Jag är brunett, jag har mörka ögon, jag äter armenisk/arabisk mat och jag firar jul den 6 januari som alla armeniska ortodoxer. Men det gör mig inte mindre svensk.


Om alla svenskar med minsta gnutta av rasistiska tankar får träffa människor med utländsk bakgrund som mig, mina systrar, många av mina vänner eller mina föräldrar kommer ändra sina tankar om "invandrare." Det handlar inte om rasism i slutändan, utan om kunskapsbrist.

Jag är bara trött på detta. Låt oss vara. Alla våldtar inte, alla rånar inte, alla ljuger inte och alla lever inte på socialbidrag. Vi är faktiskt, precis som alla andra, människor. Och jag vill bara få vara armenisk svensk, för det har jag rätt till. Det är min rättighet som människa.