När beroendet tar över ens liv

Jag har sett många tillåta sig själv bli kontrollerade, styrda och beroende av olika saker i livet, tillåta det bli nyckeln till ens dörr som leder en till ens mörkaste hemligheter. Vissa slänger bort hela livet på grund av att hoppet sitter där och gnager som en ilsken råtta. Hoppet om att hästen man satsade på vinner detta lopp, att alkoholförtäringen kommer tillföra lycka i livet och få minnen att blekna i några bråkdelssekunder. Hoppet om att när man tar det där blosset kommer alla nerver lugna ner sig eller att man svävar bland rosa moln när man valt att ta den där speciella tabletten. Jag har alltid, även när jag var liten och naiv, ansett att dessa människor inte har lyckats samla alla sina hästar i stallet. Jag har, för att vara riktigt rå och bitter nu, känt ett slags förakt gentemot dessa människor eftersom jag anser de vara vad Darwin skulle kalla det, den svaga länken.

Jag kan frammana en slags förståelse om det så kallade adrenalinkick som uppstår när man väljer att lägga buntsedeln på ett spel men när kortdelaren samlar ihop brickorna finns inget annat kvar än ett stort tomt gap. Är den lilla stunden av maktkänsla värt att komma hem tomhänt, att inte kunna ge sina barn vad de behöver och sedan tillåta sig hamna i skuld och plåga sin omgivning ännu en gång? När tomheten i dina älskandes ögon uppstod när de tittar på dig, var det då värt att få känna kortspelet i dina händer, att se tärningen rulla och hästen löpa?

Är det värt att ta sig en klunk och utöka det till tre flaskor för att glömma bort det gamla men samtidigt se till att nuet blir ett dunkelt grått moln? Är det värt att plåga ens nära och kära som tvingas se den dem älskar att förstöra sig själv, bit för bit? Ett barn ska inte behöva se sin förälder ligga vid ett hörn med smutsiga kläder och en stor fläck vid byxorna, bara för att man inte hann till toaletten. Men frågan är, oavsett vad, om det är värt det. Någonstans innerst inne måste det lilla fröet som kallas ångesten gro allt mer och från den bör styrkan växa fram. För i slutändan är inte slutet av ett glas svaret på ens frågor, utan det är hos de, som trots allt, sträcker fram en hjälpande hand.

För varje bloss en människa tar väljer hon att försvinna snabbare ur andras liv och för varje spruta väljer man att ta ifrån hjärtat ett par extra slag. Att sakta men säkert förstöra sin kropp; få sitt hjärta att jobba hårdare, att få levern att förkolna och tumörer att härja fritt som ungdomspojkar på en öde ö. Även detta är en del av egoismen för egoismen ler sitt hånfulla leende när cigarettröken sprider sig och drabbar andra, de som är för starka för honom. Egoismen står vid hörnet och vakar narkomanen som tar sin drog likt ett slaget lejon som inte har fått äta på dagar.

I slutändan ger dessa människor segern till egoismen och han tar glädjefullt emot det för nu har han ännu fler slagna själar att mätta sin blodiga törst med.

Om du mår bra när du spelar, dricker och röker och känner att livet är en njutande bana, värt att stiga på och åka – varsågod och gör det. Var bara noga med att lämna ifrån dig bitar av ditt liv vid varje stopp.