Jag såg Steffy idag.. Hon log världens största leende, skrek "MANNA!" och hoppade ur sin stol för att hoppa in i min famn.. som en liten apa! Hon var så enormt söt.. och så älskbar! Åååååh, så jävla söt! Hon var ju varit en ganska stor del av mitt liv och på grund av vissa omständigheter har hon inte funnits i min vardag lika ofta.. men jag blir så glad när jag tittar på hennes bilder, när jag är med henne och när jag ser hur mycket hon tycker om mig.. Då öppnas det som är rätt så öppet; mamma-känslorna. Att vilja bli mamma.

Jag vill. Det är det jag prioriterar högst i livet. Att få barn. Det är allt jag vill. Nu känns det som ljusår men jag har inte så mycket tid och jag vill inte slösa mer tid. Jag vill ha barn för jag känner mig redo. Absolut, ett fast jobb ska det finnas men det vet jag kommer snart.. Men jag vill känna, verkligen känna, att barn finns med snart. Just nu är det bara ett stort gap där.

Såklart mamma-känslan blir större... Jag längtar. Jag har nog aldrig längtat till något såhär mycket, som jag gör just nu. Jag vill bara. Längtar bara.