När rasismen vinner

Jag vaknade upp och var total utvilad. Jag kände att sängen inte längre var en större lockelse. Jag steg upp, plockade upp Dagens Nyheter och gick iväg till balkongen. Utanför kände jag den varma brisen som fyllde Stockholm och solen lekte kurragömma bakom molnen. Tidningen prasslande en aning när jag vek upp den och samtidigt hörde jag ett par människor nedanför, sittandes på gården med varsin öl. Ett annat ord för dessa är nog alkoholister. Dessa människor talade högt och tydligt om en hel del och även om vissa meningar innefattade invandrare och diskussioner kring Sveriges syn på mångfald valde jag att stänga av. Det var en fridfull sommardag och jag tänkte inte ödsla bort min tid på att få min etnicitet nedtryckt av ett par människor som ser lyckan i botten av ett glas.

Jag mötte Norge på första sidan och jag fick se bilder på bombattentat på nästa blad. Jag fick läsa om massa ungdomar som fick sätta sina liv för en känslokall människa, ungdomar som hade hela sina liv att se fram emot. En människa hade lyckats spränga en hel byggnad och beskjutit en massa människor på en ö, utan att ens blinka. Vad är det som skapar en sådan människa? Den första tanken som säkerligen dök upp var att det handlade om islamisk terrorism. Men istället visade det sig vara en rasist som ansåg att den norska rasen var överlägsen. Mina tankar återgår till gårdens alkoholister och jag börjar fundera kring detta med rasism.

Alla har fördomar, varenda en av oss. Vissa kan hantera det medan andra sätter dessa tankar i aktion. Oavsett vad bidrar det till hat. Jag kände verkligen en enorm trötthet flöda runt i kroppen, som en vildkatt på jakt. Rasism har alltid funnits och är inte på väg att försvinna då Sverigedemokraterna är med och får alltfler röster, och detta kommer att fortsätta. Frågan är bara hur vi ska tackla det hela. En man bombar upp sig själv i självaste huvudstaden i Sverige, en byggnad i Oslo sprängs upp och en massaker sker i närheten av oss alla. Allt detta är på grund av rasism, från båda sidorna. Det finns inget rätt och det finns inget fel längre. Alla är fyllda med hat och alla darrar av skräck för man vet inte vad nästa steg kommer att bli.

Det finns människor därute som hatar mig enbart för att jag har en annan etnisk bakgrund än svensk. Att jag talar bra svenska, att jag känner mig som svensk och att jag har ett svenskt medborgarskap spelar ingen roll. Huvudsaken är att jag har mörkt hår, bruna ögon och ser ”annorlunda” ut. Jag är inte svensk och kommer aldrig att bli det men behöver man förfölja mig för det? Behöver jag utsättas för våld, hat, påhopp och utpekning? Lina Andersson kommer alltid vara svensk, men måste hon stå ut med att tryckas ner enbart för det? Ska hon betraktas mindre värd och utsättas för våld, hat, påhopp och utpekning?

Jag önskar att det fanns en värld där frihetsduvorna flög fritt men så länge det finns människor som Anders Behring Breivik kommer en sådan värld befinna sig långt bort.