Håller Arbetsförmedlingen koll?

När jag tog studenten kände jag att världen var min, att jag kunde göra allt jag någonsin velat. Min klänning var vit och kort, min röst försvann bland alla andras, glädjen var enorm och stunden var minnesvärt. Kort sagt, man var ung och extremt dum. Någon månad efter hamnade jag hos Arbetsförmedlingen och sökte jobb. Jag behövde inte stanna där så länge eftersom jag fick napp, Bauhaus ville ha praktikanter. Det lovades jobb, det lovades lön och erfarenhet som skulle vara värdefullt i framtiden.

Jag vaknade klockan fem varje morgon och gick till vad jag numera kallar för grottan där glädjen gömde sig och sakta dog ut. Jag fick de tyngsta jobben, cheferna hunsade runt mig som en hund och de anställda hade äntligen någon de kunde göra narr av. Men jag valde att inte se det eftersom det fanns någon som jag behövde då och som de flesta nittonåringar behöver, nämligen pengar. För Arbetsförmedlingen sa att det är många som får anställning efter deras praktikplats men då måste man jobba väldigt hårt. Så flitig och naiv som jag var jobbade jag på och sa inte emot när någon bad mig att bära vasar som vägde över trettio kilo tvärs över rummet för att dagen efter tvingas bära tillbaka dem på grund av missförstånd mellan avdelningscheferna. Men Arbetsförmedlingen lovade och nästan garanterade att jag skulle få jobb för BAUHAUS tyckte att jag jobbade på jätte bra.

Efter tre månader visade det sig att jag inte skulle få jobbet, och inte heller någon annan som kom Arbetsförmedlingen hade skickat. Jag gav min handledare på Arbetsförmedlingen en rejäl utskällning och praktiskt taget trampade på hennes metoder, hennes arbetssätt och moral. Någonstans där emellan bad jag henne att dra åt helvete när hon sa att jag i alla fall fick erfarenhet. Jag bestämde mig sedan för att flytta över min näsa ner till böckerna och bli lärare. Det är det bästa valet jag har gjort och jag vill inte minnas tiden då jag var dum nog att tro att människor inte utnyttjas på arbetsmarknaden. Utnyttjades, för det var precis det jag, och många fler, blev. Företagen får gratis arbetskraft och Arbetsförmedlingen kan luta sig bakom och tala om för sig själva hur duktiga de är.  Inget har förändrats, trots att detta var för fem år sedan. Många företag efterlyser praktikanter för att de ska få ut en vinst och

Arbetsförmedlingen vet om det, men de väljer att blunda för det. Jag kan räkna upp en handfull människor som använder sig utav samma teknik som BAUHAUS gjorde för fem år sedan och jag ser dessa stackars praktikanter som jobbar för ingenting och har hopp om att den plats de står på ska bli deras framtida arbetsplats. Företagen är ett par, med risk att förolämpa blodiglar, fega sådana men ger Arbetsförmedlingen en genväg till farbror Joakims valv är det ytterst svårt för dessa pengagiriga människor att dölja dollartecknet i ögonen.

Var inte naiv som jag och se till att stå på er. Arbetsförmedlingens lilla gloria har slocknat och istället för att vänta tills de inser det kan vi andra skrapa fram lite skinn på näsan.

Men låt oss inte glömma att ge Arbetsförmedlingen en klapp på axeln för att de är så duktiga på att minska arbetslösheten.