Jag tappade tron för Gud när jag var yngre. Det fanns faktiskt en period i mitt liv där jag sa att jag inte tror på något. Jag har mina anledningar men jag är glad att jag hittade tillbaka. För när saker och ting blev svårare vände jag mig, trots att jag hade nekat Gud flera gånger, till Honom och bad om ett tecken. Det fick jag, världens bästa. Det kommer jag hålla för mig själv ett tag, men jag kanske nämner det någon gång. Men jag fick ett klart och tydligt budskap som gav mig styrka att kämpa vidare i livet. Jag har aldrig glömt det budskapet och jag påminner mig ständigt om det.

Det bästa som finns är att slå ihop händerna och falla in i en bön. Det är en sådan naturlig handling men samtidigt så otroligt mäktig. Jag ber Honom om mycket, en aning för mycket, men Han har aldrig nekat mig något. Jag kan lätta på mitt hjärta i min bön och folk tycker det är underligt för jag får inget svar. Men jag får känslan, den som gror inombords. Det låter dumt för de som inte tror men för de som har tron inom sig vet vad jag syftar på - känslan att Han är där och vakar över en. Det finns inget tryggare känsla än den.

Jag är evigt tacksam att Gud har tagit mig under Hans vingar och tack vare det kommer jag möta livets motgångar med mod och stolthet. För jag vet att Han står vid min sida, oavsett vad.