Jag har varit på KI ett tag, kom hem nyss för att vi strax ska iväg till Uppsala. Vi ska packa de allra sista i all hast och sen tillbaka. Vi ska försöka träna idag, så vi får se om vi får plats. Jag hoppas det. Jag tror att jag behöver få ur all min ilska, få köra spinningen ett tag och få ut allt.

Jag är bara så sjukt trött på allt, men i slutändan får jag ta emot allt skit. Så jävla vanligt, så typiskt. Man tröttnar efter ett tag, så är det bara. Man får nog, alla har sin gräns. Jag är så trött på att alla tror att jag alltid kommer att glömma, att jag alltid kommer att förlåta. Jag är så trött på att höra "Äh, det är Marina. Hon blir ju aldrig sur och ifall hon blir det så är det bara i några sekunder". För då får människor helt plötsligt för sig att det är okej att bete sig så som man vill. Sedan, när jag har verkligen fått nog så får jag skiten för att jag står på mig. Va? Att det är JAG som har sårat, skämt ut personen och kört in en kniv i hjärtat på personen. Jag kan förstå känslorna, men inte varför de har uppstått. Jag vet nu hur jag känner, något som har pågått under en visst tid. Jag har inte velat erkänna det, men efter snart två månader så får även jag (den tålmodige) nog. Det är inte som förr längre, saker och ting förändras ständigt. Jag behövde mer, men jag fick allt mindre tillbaka. Jag är trött på att ständigt få tåla en massa från alla håll och kanter, för att sedan själv vara syndabocken för alla andras misstag.

Ibland måste man ta sig ur rampljuset och låta det skina över någon annan, för då kanske man upptäcker att man inte är offret i dramat. Inte denna gång. Denna gång kommer jag inte ångra mig, denna gång kommer jag inte ge upp. Jag vet vad jag behöver och det är inte det jag har fått känna de senaste två månaderna. Det finns en gräns, vi har passerat förbi den för länge sedan.