Flockmentaliteten – enbart hos vissa?

När jag var yngre bodde jag i Hallsberg, en liten obetydlig ort som ingen la på minnet. Förutom de som en gång i tiden har bott där. Det var inte många invandrare i Hallsberg och då och då blev man utsatt för några rasistiska kommentarer eller dylikt. Trots det förstördes inte de vackra minnena från Hallsberg. Även om jag var en invandrare umgicks vi alla tillsammans, utan att bry sig om vilket språk man talade hemma eller vilka traditioner som fanns inom familjen. Målet var att leka, inget annat.

I denna ”uppsats” kommer jag rikta mina åsikter kring ett folkslag, nämligen syrianer. Innan jag fortsätter vill jag försvara mina åsikter genom att säga att det inte är riktat för att förolämpa. Min mamma är själv syrian och därför lyfter jag fram det folkslaget, eftersom det är det jag kan relatera mest till. Jag har inte diskuterat armenier mestadels för att jag inte besöker en armenisk kyrka eller har armenier i min omgivning. De flesta av mina kusiner är oftast syrianer eller lever efter syrianska traditioner. För er som vill kan ändra ordet ”syrian” till någon annan etnisk bakgrund, för jag kan garantera att det stämmer på de flesta.

För att vara troende som jag är befinner jag mig ytterst sällan i kyrkan, mestadels för att jag inte tål att vara i samma rum som alla syrianer. De få gånger jag har valt att gå till kyrkan är oftast i samband med min mammas kyrkliga besök. Varje gång jag sitter på en av de stenhårda bänkarna brukar jag låta blicken flyga över alla som är där. Min blick brukar oftast stanna vid kvinnorna som har på sig mer smink än Babsan, mer guld än den rikaste shejken och det allra senaste modet som de kunde frakta hem från Syrien. Männen står där i deras dyra kostymer och är stolta över barnen och deras allt för unga fru som de hämtat från hemlandet. Alla sneglar på varandra och den dömande blicken visar sig i ett hastigt ögonblick, men den finns där och gror. Jag har snyggaste utseendet, jag är rikast, jag har den vackraste frun, jag har de smartaste barnen. Tankarna härjar allt starkare när prästen närmar sig slutet av sin predikan.

De talar bara syrianska, de går runt med den syrianska flaggan som om det vore regnbågsskatten och de umgås bara med syrianska vänner. Om jag hade kunnat få en krona för varje ”syriansk örn” jag har sett, i samband med tillfällen då den inte ska uppenbara sig, hade jag kunnat bo betydligt mycket lyxigare än vad jag gör nu. Vad dessa människor går miste om är att få vara en del av så mycket mer än att äta solrosfrön och prata om vems dotter som visade mest ben. Att begränsa sig själv på det viset är inte bara sorgligt utan även patetiskt. De missar kulturer värda att få kunskap om, underbar mat som går åt spillo och musik som flödar vackert vid ens öra passerar i tystnad förbi. Det borde inte finnas en tveksamhet till att upptäcka andra kulturer än sin egen eftersom Gud skapade oss jämlika.

Sverige är ett mångkulturellt land och även om jag stödjer fullt ut att bevara sin tradition anser jag inte att det ger människor rätten att skapa sig ett litet eget samhälle där bara ens eget folk får kliva in.

Vad sägs om att lägga ner den desperation som tvingar en att överdriva sin patriotism och se sanningen som det är; att alla kulturer har en vacker guldkant i hörnet.