Idag var en jobbig dag, för idag var vi på träning. Jag, Soma och Asrin. Jag och As är ändå rätt så vana med att träna, då vi har gjort det förr och vi gillar det. Men Soma var bara för rolig, då hon var heeeeeeeelt ute och cyklade. Stackarn fick dessutom jätte ont i fötterna, men det var roligt att se henne bli alldeles röd. Så söt man får vara! Haha!

Iallafall, det kändes skönt att träna. Bara kämpa på, svettas och ta ut all sin ilska. Jag är arg, på många saker. Men jag vet att jag har handlat rätt, iallafall denna gång. Jag tänker inte backa mig ur, jag tänker inte bli en mes på grund av alla ursäkter. Det hjälper inte, för det är såhär varje gång. Samma ursäkter (jag kan de utantill nu) och samma attityd.

Dessa två månader har varit så jobbiga för mig, av många olika anledning. För er som tänker fråga varför, gör inte det. Ni kommer ändå inte få veta då det är privat. Men det har varit en jobbig period, men jag har inte fått stöd från den personen jag vill ha det ifrån. Det känns som om jag har fått "kämpa" själv, att det inte ens är jag som är offret. Jag påstår inte att jag är den enda som drabbas, absolut inte. Men jag utsätts för så mycket, men som ingen annan ser. Jag känner mig utstött på grund av löjliga bortförklaringar. Min ålder tas upp, mina matlagnings förmågor, hur jag städar (och hur ofta jag hjälper till hemma), min utbildning och en massa annat med ekonomin. Jag klankas ständigt ner, men det enda jag får i svar är att jag ska försöka förstå. Förstå vad? Vem är det jag ska förstå egentligen? Vem ger en person (oavsett ålder, status eller vad personen har för relation till mig) rätten att klanka ner på mig? Jag vet vad jag vill, det har jag alltid vetat. Jag vet hur jag ska ta mig från A och B, med väldetaljerade planeringar.

Jag hade klarat detta, jag hade kunnat stå emot vad som helst bara jag hade stöd och kärlek. Bara jag förstod att det fanns någon i världen som stod på MIN sida. Det handlar inte om att ge upp, utan det handlar om att våga dra sin gräns för en gångs skull.

Jag behövde stöd, flera gånger. Du var inte där, du fanns ingenstans att hitta. Du gjorde ditt, trots att du visste att jag väntade. Att jag var ensam. Det är så lätt för dig att förstå vad du har gjort, precis efteråt. Det går att förlåta en, två eller kanske även tre gånger. Till slut så går det inte längre, för det börjar bli uttjatande med någon som aldrig lär sig av sina misstag. Ja, du har rätt angående en sak: Det handlar inte enbart om "tåget", utan det handlar om denna period.
Tänk efter, hur ofta har du egentligen varit där för mig under dessa två månader? När har du valt MIN sida för en gångs skull? När har du visat att du uppskattar mig?