Många kan nog hålla med mig om att tillit är ett utav de viktigaste grundstenarna i ett förhållande. Men hur kan man egentligen veta hur allt egentligen är? Hur vågar människor egentligen chansa när de vet hur mycket det står på spel?

Tänk om man lever i en bubbla fylld med lycka, men en falsk sådan. Tänk om man väljer att enbart se det man själv vill se eftersom sanningen svider alltför mycket? Tänk er att lägga all sin tillit, kärlek och tid på en och samma människa. Att öppna sig för en person, ge ut alla hemligheter som egentligen bör vara inlåsta till denna person. Tänk er att ta ner garden, öppna sitt hjärta och bjuda in sin stora kärlek. Tänk om man blir lämnad ensam, helt blottad och alldeles själv?

När jag hör om att folk har sårat andra eller filmer man har sett som handlar om kärlek så känner jag genast en form av rädsla. Dessa människor har medvetet valt att bli en med någon annan människa av speciella skäl, nämligen kärlek. Man vill så gärna öppna en framtid med den här personen, planera allt i minsta lilla steg och låta sig själv svepas med i dessa tankar. Det visar sig alltid att man till slut hamnar i ett mörkt hörn med sina trasiga drömmar och är ensam. Svek efter svek är minnen som sätter sig fast djupt inom en och man kommer inte bort det. Jag skulle gärna vilja veta hur man kan titta i sin älskande i ögonen och veta att troheten finns där, utan tvekan? Hur kan man veta, utan att behöva tveka i en sekund, om att man är den enda och alltid kommer vara det? Ord är inte pålitliga, detsamma gäller handlingar.

Hur ska man egentligen kunna våga öppna sig för någon när det finns mer risk över att bli lämnad ensam och sviken än att lyckan ska hålla och växa?