Jag fick höra en (bra) nyhet nyss. Eller jag läste den nyss. Jag blev ju såklart glad för denna person men ändå lyckades klumpen samlas i magen. Alla verkar ha det så lätt när det gäller just denna punkt... och jag är rädd att det inte kommer bli lika lätt för mig. Jag är inte överdriven, paranoid eller negativ. Utan det är ren fakta - jag kommer få det svårare. Men det finns stora chanser att det inte är omöjligt. Trots detta får jag en klump.

Jag vill inte stressa. Jag vill ta det här i MIN takt. Men samtidigt vill jag inte vakna upp en dag och höra att det inte längre går. Att jag väntade för länge, att jag borde ha tänkt på det här tidigare. För tro mig, det har gått flera år... sedan gymnasiet och längre tillbaka. Tanken har präntat sig in i mitt huvud, påmint mig varje dag om det här.

Om det är något jag inte kan förlora så är det här det. Jag har kämpat sedan jag var ung för att förstå detta, för att förhindra det. Men om mina chanser är små tänker jag ändå glädjas för er med stora chanser. För alla förtjänar den där känslan. Jag tror att det är den bästa känslan som finns i hela världen.