Jag kommer inte riktigt ihåg när jag började få ont men någon gång under 1-2 april började jag få "mensvärk" och magen kändes annorlunda. Jag sov absolut ingenting på två nätter, på grund av smärtan, och jag var tvungen att gå upp och gå. Jag fortsatte ändå gå på promenader och jag städade huset. 

Den 2 april drog jag på en långpromenad, tog en lång dusch och sedan promenad igen för att ordna med chokladen. Jag kommer ihåg att jag hade rätt så ont då och fick som kramper runt magen. Jag tänkte aldrig på att det kunde vara dags för det var MÅNGA dagar kvar till bf. Jag drog även till svärföräldrarna och åt pizza där, och jag hade rätt så kraftiga värkar på gång då men jag lyckades dölja det väl! :) 

Jag promenerade hem efter någon timme och väl hemma började värkarna bli allt tätare. Jag började även få ont i ryggen och i ljumskarna. Då började jag misstänka att något kanske var på gång men jag hade läst att det ofta är falskt alarm. Jag messade Suhel, som var ute med sina handbollsvänner och käkade middag, att jag hade väldigt ont. Han kom hem och vi ringde till SÖS som sa att jag borde ta två alvedon och vila. Skulle värkarna gå bort av det betydde det att det var ett falskt alarm, men det gick inte bort. Det blev värre. Suhel ville åka in, jag totalvägrade och vi började klocka värkarna istället. 

Jag tog två varma duschar, försökte vila, gick upp och gick lite i hallen. Vi körde även på profylax och det hjälpte så länge Suhel var där och styrde andningen. Efter ett tag släppte det och vi la oss för att vila. Helt plötsligt hör vi något, det lät som en ballong som sprack, och Suhel frågade vad det var för ljud. Jag kände något varmt rinna i sängen och insåg att det var vattnet som hade gått. Jag reste mig upp och småskrek om att det är vattnet som gått och att sängen är förstörd. Suhel hämtade en massa handdukar men inte hjälpte det, inte! 

Den känslan var så skum! Då visste jag att vi snart skulle få vår bebis och inte en enda gång blev jag orolig för förlossningen, utan man är verkligen i nuet. Vi ringde iallafall SÖS igen och jag sa att jag ville vänta lite till med att åka in. Då passade jag på att ta en dusch och klä på mig medan Suhel packade in det sista och ordnade bilbarnstolen. När klockan var runt sex på morgonen var mina värkar väldigt täta och Suhel tyckte att vi borde åka in innan trafiken startar. Hade han inte sagt något om det hade jag valt att stanna hemma en stund till, fast fastna i trafik med värkar var inte något jag längtade efter. Bra att vi åkte, annars hade jag utan tvekan fött i bilen för det gick sjukt snabbt alltihop efter att vi lämnat hemmet! 

Vi åkte in, allt gick smidigt och vattnet fortsatte att rinna i bilen. Det var så hemskt, haha! Fast allt kändes så surrealistiskt, att vi var på väg till sjukhuset för att bli föräldrar. Suhel påminde mig hela tiden om att vi kommer ha vår dotter om ett par timmar. Vi hade inte heller berättat för någon om att Victoria är på väg! 

På sjukhuset fick jag ett rum och så fick vi vänta en kvart på min barnmorska för då började det nya passet. Så jag blev hennes första patient. :) Jag kommer ihåg att jag tyckte att den där kvarten var hemskt. Jag stirrade på dörren och väntade intensivt! Jag sa till Suhel att de kommer att skicka hem oss, att jag inte har öppnats tillräckligt och han tyckte att det var struntprat. När min barnmorska äntligen kom visade det sig att jag var öppen hela 6 centimeter och hon undrade om jag ville ha lustgas. Jag tackade så enormt och slukade i mig all gas, haha! Tyvärr hjälpte inte lustgasen mig så mycket och min barnmorska tyckte att jag borde ta epidural eftersom jag inte hade sovit något eller ätit ordentligt. Jag hade gjort mig av med pizzan strax innan barnmorskan kom in, det var INTE kul! De gav mig massa vätska hela tiden, saft och vatten, men det var så svårt att tänka på att dricka när man hade ont. 

Jag sa nej till EDA och jag ville fortsätta med lustgasen. Efter en halvtimme gick det inte, jag orkade inte med något och man kallade till läkaren som gav mig sprutan. Jag kommer inte ihåg något förutom att han hade väldigt blåa ögon och hette som en av mina elever. Efter det blev allt ännu mer blurrigt, Suhel kan berätta vissa saker som jag absolut inte kommer ihåg, det var som att vara väldigt full en lördagkväll och få minnesluckor dagen efter. 

Efter tre timmar var jag öppen helt och hållet och det var dags att krysta. Jag kommer ihåg att kroppen sa åt en att det är dags att trycka på, det var så häftigt! Alltså, det här kanske låter väldigt konstigt men den här delen var bäst! Vilket känsla, vilken energi man fick och man släppte verkligen allt och kroppen ställde sig in på att enbart krysta. Vilken grej! Jag skrek för kung och fosterland, och det var helt underbart! Efter en kort stund var vår dotter ute och de la henne på mig, liten och chockad! Suhel klippte navelsträngen och sedan... Ja, sedan var vi föräldrar. 

Fyra timmar tog det på sjukhuset. Allt gick väldigt smidigt och jag är mer än nöjd med SÖS sjukhuset. Vi fick vår smörgåsbricka och sedan fick jag ta en lång varm dusch! :) 

Suhel tog en bild och skickade det till våra familjer. Alla blev så chockade för ingen hade ens misstänkt att vi var på sjukhuset då allt hände under natten. Det enda jag kommer ihåg, strax innan bebisen kom, var att jag tittade på klockan och den var lite över tio och tänkte att mamma kommer undra varför jag inte har ringt henne under min dagliga promenad. Jag sa det till Suhel och han tyckte att jag var konstig som kunde tänka på sånt just då! :) Fast mamma hann aldrig misstänka, utan alla blev överraskade. Många trodde inte ens på Suhel förräns han skickade bild på lilltjejen! :)