Slutat amma.
Ja, det är väl ingen nyhet längre. Jag valde att sluta amma när jag låg på sjukhuset med två enorma sår på ena bröstet. En barnmorska försökte övertala mig att fortsätta amma eftersom det ger barnet så mycket kärlek men jag blev väldigt irriterad över det.
Sedan Victoria föddes har hon haft svårt att greppa bröstet. Efter nästan två dagar lyckades vi med plastnappen. Jag försökte avvänja henne flera gånger från nappen men hon totalvägrade. Hon åt varannan timme och hon kunde hålla på i en hel timme! Vissa dagar satt jag och ammade i TIO TIMMAR. Det är mer än heltidsjobb, det kändes som att det var det enda jag gjorde.
Jag försökte att inte gå ut lika ofta längre och när jag väl var ute stressade jag hem så att jag inte skulle behöva amma ute eftersom mina bröst blev så stora och plastnappen ramlade av hela tiden!
Sedan började det, någon månad efter att hon föddes. Det började bli knöligt i bröstet och det gjorde ont. Amma och pumpa, sa de på vårdcentralen. Jag kunde pumpa ut hur mycket som helst, det bara rann. Jag kunde inte ta av mig min BH hur som helst och under natten fick jag byta linne rätt så ofta och lägga handdukar under mig.
Sedan blev det värre. Det gjorde ont och hela bröstet blev rött. Jag fick absolut INGEN hjälp från vårdcentralen. De tyckte att det inte var någon fara eftersom det bara är "vanlig" mjölkstockning. Det slutade med att jag fasade över amningen och Victoria var så grinig hela tiden. Vi förstod inte riktigt varför och en dag skrek hon i timmar, utan paus. Vi åkte in till akuten och fick veta att hon är mjölkallergiker och jag fick gå på en mjölkfri diet och vi märkte en skillnad, faktiskt. Fast hon fortsatte att gråta när hon fick äta från höger bröst.
Fast smärtan i bröstet blev värre. Jag kunde inte ens bära mitt eget barn och jag fick ta Ipren och Alvedon som bara den, jag som annars ALDRIG använder sådant. Till slut åkte vi till akuten och jag fick antibiotika efter att ha varit inne hos läkaren i fem minuter. Hon ansträngde sig knappt och jag är så arg på mig själv att jag inte tjatade om odlingstest eller ett ultraljud.
Jag tog antibiotikan i tre dagar men måndag morgon vaknade jag av att det gjorde väldigt ont. Smärtan går inte att beskriva. När jag kollade på bröstet hade huden spruckit. Jag fick panik, det såg hemskt ut och smärtan... Fy fan! Vi åkte in till akuten och där tog de emot mig direkt efter att bara ha sett mitt blodprovsresultat. Jag hade så pass hög bakterienivå i blodet att läkaren trodde att det hade blivit något fel och bad om nytt!
Sedan började helvetet. Jag kunde inte amma och så fick Victoria ta ersättning istället. Första natten sov hon inte hos mig och då mådde jag så dåligt över det men inser nu att det var det bästa. Jag fick så mycket morfin då...
Första operationen var ett helvete. De bedövade mig men den försvann efter ett par minuter. Min hud var så inflammerat att bedövningen inte fungerade. Så jag låg där och kände allt. Jag höll på att dö. Kroppen bara la av, jag grät som ett litet barn. Jag har väldigt svårt att gråta men det blev för mycket... Läkarna sa att det är första gången de har tömt så mycket som de hade gjort på mig.
Andra operationen vägrade jag, och när läkaren (det var en annan nu) såg inflammationen tyckte han att jag borde sövas ner och dagen efter gjorde jag sista operationen. Även läkarna där sa att det var första gången de hade sett så mycket och det var ändå andra operationen!
Jag var heeeeelt slut men efter några dagar mådde jag mycket bättre och efter en vecka fick jag åka hem.
Victoria är en glad bebis och nu är jag en glad mamma. Visst att jag har två fula ärr på bröstet men det är inget jag bryr mig om. Jag mådde inte bra av att amma och jag känner att jag och min dotter har fått mycket bättre kontakt nu än när jag ammade.
Jag har fått höra en hel del att det är så synd om min dotter som inte får bröstmjölk, att jag borde ha ansträngt mig mer, att det är synd att en mamma tar ifrån sitt barns mjölk som är det bästa och massa annat dumt. Jag blev så ledsen över det och var arg på mig själv men sedan kom jag på att jag faktiskt inte bryr mig. Jag älskar min dotter mer än allt annat, med eller utan amning.
Speak up!
Jessica - Mamma Till Prinsessan Molly
Förstår dig verkligen, jag var också på vippen flera gånger att slus på grund av dessa hemska sår. Och nu när det finns ett så bra alternativ som ersättning så går det ju superbra också! Och jag tycker att har man försökt så har man gjort tillräckligt! :)
Svar:
Milazlatnikova.
Trackback
