Just ja, igår var vi på matchen mellan AIK-Djurgården. Jag som inte kan ett skvatt om Allsvenskan satt bara där och skrattade åt folket. Nej, men till sist blev man ju engagerad och hejade på... AIK. Det bästa var ändå att se Emil skratta, hoppa och skrika av glädje när AIK gör mål. Jag blev ledsen över att jag inte hade kameran för det hade varit grymt skoj att titta på efteråt! HAHA! :)

Jag vet inte hur jag ska beskriva det hela men jag satt ju där uppe så jag kunde ju se allihop rätt så bra. Av någon konstig anledning (eller den är ju inte så konstig) så påmindes jag av Hitler där alla AIK-fans hejade på sitt lag. Ungefär såhär.... Fast mer svart och gult då!


Efterår blev det såklart en massa bråk, tjafs, stryk och poliser. Jag förstår faktiskt inte vitsen med det hela. Om man slår ihjäl varandra, vem vinner egentligen då? Matchen blev oavgjort, punkt slut. Jag är så trött på folk som lägger så mycket energi på negativa saker och speciellt när själva spelarna inte kan bry sig mindre. Jag brinner också för vissa saker väldigt starkt, men jag skulle aldrig kunna döda eller slåss för en hobby.

Jag tycker bara det är sorgligt att se alla 35-åriga män som egentligen ska ha vett i skallen.. Det är patetiskt!