En man vet hur man är en gentleman

Han håller upp dörrar för dig, går fram till dörren istället för att tuta från förarsätet, håller din hand när ni är ute och kramar om dig när du är ledsen. Han tar tag i saker, pratar vänligt med personal från ställen ni går till, han drar ut stolen åt dig, han ger dig sin jacka när du fryser och han står mellan dig och den skräckinjagande hunden. Han älskar dina föräldrar som sina egna, han hjälper sina vänner när de är i nöd och han ställer upp oavsett vad för att han vet att du hade gjort detsamma för honom. Han talar om för dig hur vacker du är och hur mycket han älskar dig. Han använder aldrig fula ord gentemot dig även om ilskan kokar inom honom och han skulle aldrig i sitt liv höja handen åt dig. Det, mina kära läsare, är en man. En ung pojke kan kallas för det när han vet hur han ska behandla sin kvinna.

Jag vet inte vad som sker bakom stängda dörrar men skrik, våld och en massa ärr skapas vid många dyrbara tillfällen. Män som utnyttjar sin styrka, som vill övervinna sin förlust av stolthet genom slag mot ett litet offer. Jag har och kommer aldrig respektera en man som har slagit en kvinna eller som har kallat sin respektive för nedlåtande ord. Det är då man förlorar sin manlighet. Inte för att man inte kan försörja sin familj, att man saknar jobb, karriär eller språket. Det är när man väljer att trycka ner, smutskasta, förnedra och skämma ut den man älskar. Jag skäms när jag skriver ett ord som är så vackert som ”älskar” i det här sammanhanget för om det är något detta är långt ifrån så är det just det ordet.

Jag kan inte förneka att dessa män existerar och inte heller kan du. Det kan vara din granne som misshandlar sin fru eller din bästa vän som blir misshandlad av sin man. Det kan vara exakt vem som helst. Kvinnor som används som slagpåsar, som tvingas leva i skräck över att ha lagt ett fat på fel håll eller att man inte är tillräckligt kvinnlig nog. Det är här vi kvinnor kan visa vårt enorma mod; att stå emot. En kvinna är stark, på alla möjliga sätt. En kvinna är vacker, på sitt eget sätt. En kvinna är en underbar varelse som har skapats som en enhet till mannen, inte under och inte över den andra.

Det är dags att gräva fram modet och inse sitt eget värde.

I have a dream.

Det är väl svårt att missa att Niceville hade premiär och att jag var först i kvarn? Jag föll för boken, med stort pladask. Boken fick mig att känna en drös av känslor, likaså filmen. För det berör oss alla då det berör vår historia. En historia som vi alla bör skämmas över, där vi placerade in oss i olika kategorier, olika raser. Jag kände hur ilskan växte inom mig och en tanke lyftes fram; tänk om jag hade fötts under den perioden? Vad skulle jag vara? Skulle jag vara som en bortskämd vit unge eller skulle jag kämpa för människans likavärde?

Under filmens gång kände jag skam för hur vi människor har varit och fortfarande är. Vi är snabba på att döma andra beroende på vad de har på sig, hur de ser ut och vart de kommer ifrån. Allt detta utan att vi ens känner personen. Vi har våra fördomar och vi håller hårt vid dem. Vi exkluderar för att vi är rädda, rädda för varandra. De mörkhyade uppfostrade de vita barnen för att sedan slava åt dem när de är vuxna. De mörkhyade fick inte använda samma faciliteter eller ens befinna sig i samma rum som de vita. Under filmen fick de sitta på samma buss med de vita och detta blev möjligt tack vare Rosa Parks, en kvinna som var trött på att stå efter att ha jobbat hela dagen åt en vit familj. Hon vägrade resa på sig och på så sätt skapades det en revolution. Allt på grund av en gammal kvinnas mod.

Vi är alla Guds barn och jag kan inte säga det bättre än vad Martin Luther King sa.

Martin Luther King’s tal, 1963, 28 augusti

I am happy to join with you today in what will go down in history as the greatest demonstration for freedom in the history of our nation.

Five score years ago, a great American, in whose symbolic shadow we stand today, signed the Emancipation Proclamation. This momentous decree came as a great beacon of hope to millions of slaves, who had been seared in the flames of withering injustice. It came as a joyous daybreak to end the long night of their captivity. But one hundred years later, the colored America is still not free. One hundred years later, the life of the colored American is still sadly crippled by the manacle of segregation and the chains of discrimination.

One hundred years later, the colored American lives on a lonely island of poverty in the midst of a vast ocean of material prosperity. One hundred years later, the colored American is still languishing in the corners of American society and finds himself an exile in his own land So we have come here today to dramatize a shameful condition.

In a sense we have come to our nation's capital to cash a check. When the architects of our great republic wrote the magnificent words of the Constitution and the Declaration of Independence, they were signing a promissory note to which every American was to fall heir.

This note was a promise that all men, yes, black men as well as white men, would be guaranteed to the inalienable rights of life, liberty, and the pursuit of happiness.

It is obvious today that America has defaulted on this promissory note insofar as her citizens of color are concerned. Instead of honoring this sacred obligation, America has given its colored people a bad check, a check that has come back marked "insufficient funds."

But we refuse to believe that the bank of justice is bankrupt. We refuse to believe that there are insufficient funds in the great vaults of opportunity of this nation. So we have come to cash this check, a check that will give us upon demand the riches of freedom and security of justice.

We have also come to this hallowed spot to remind America of the fierce urgency of Now. This is not time to engage in the luxury of cooling off or to take the tranquilizing drug of gradualism.

Now is the time to make real the promise of democracy.

Now it the time to rise from the dark and desolate valley of segregation to the sunlit path of racial justice.

Now it the time to lift our nation from the quicksand of racial injustice to the solid rock of brotherhood.

Now is the time to make justice a reality to all of God's children.

It would be fatal for the nation to overlook the urgency of the moment and to underestimate the determination of it's colored citizens. This sweltering summer of the colored people's legitimate discontent will not pass until there is an invigorating autumn of freedom and equality. Nineteen sixty-three is not an end but a beginning. Those who hope that the colored Americans needed to blow off steam and will now be content will have a rude awakening if the nation returns to business as usual.

There will be neither rest nor tranquility in America until the colored citizen is granted his citizenship rights. The whirlwinds of revolt will continue to shake the foundations of our nation until the bright day of justice emerges.

We can never be satisfied as long as our bodies, heavy with the fatigue of travel, cannot gain lodging in the motels of the highways and the hotels of the cities.

We cannot be satisfied as long as the colored person's basic mobility is from a smaller ghetto to a larger one.

We can never be satisfied as long as our children are stripped of their selfhood and robbed of their dignity by signs stating "for white only."

We cannot be satisfied as long as a colored person in Mississippi cannot vote and a colored person in New York believes he has nothing for which to vote.

No, no we are not satisfied and we will not be satisfied until justice rolls down like waters and righteousness like a mighty stream.

I am not unmindful that some of you have come here out of your trials and tribulations. Some of you have come from areas where your quest for freedom left you battered by storms of persecutions and staggered by the winds of police brutality.

You have been the veterans of creative suffering. Continue to work with the faith that unearned suffering is redemptive.

Go back to Mississippi, go back to Alabama, go back to South Carolina go back to Georgia, go back to Louisiana, go back to the slums and ghettos of our modern cities, knowing that somehow this situation can and will be changed.

Let us not wallow in the valley of despair. I say to you, my friends, we have the difficulties of today and tomorrow.

I still have a dream. It is a dream deeply rooted in the American dream.

I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed. "We hold these truths to be self-evident: that all men are created equal."

I have a dream that one day out in the red hills of Georgia the sons of former slaves and the sons of former slave owners will be able to sit down together at the table of brotherhood.

I have a dream that one day even the state of Mississippi, a state sweltering with the heat of oppression, will be transformed into an oasis of freedom and justice.

I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by their character.

I have a dream today.

I have a dream that one day down in Alabama, with its vicious racists, with its governor having his lips dripping with the words of interposition and nullification; that one day right down in Alabama little black boys and black girls will be able to join hands with little white boys and white girls as sisters and brothers.

I have a dream today.

I have a dream that one day every valley shall be engulfed, every hill shall be exalted and every mountain shall be made low, the rough places will be made plains and the crooked places will be made straight and the glory of the Lord shall be revealed and all flesh shall see it together.

This is our hope. This is the faith that I will go back to the South with. With this faith we will be able to hew out of the mountain of despair a stone of hope.

With this faith we will be able to transform the jangling discords of our nation into a beautiful symphony of brotherhood.

With this faith we will be able to work together, to pray together, to struggle together, to go to jail together, to climb up for freedom together, knowing that we will be free one day.

This will be the day when all of God's children will be able to sing with new meaning "My country 'tis of thee, sweet land of liberty, of thee I sing. Land where my fathers died, land of the Pilgrim's pride, from every mountainside, let freedom ring!"

And if America is to be a great nation, this must become true. So let freedom ring from the hilltops of New Hampshire. Let freedom ring from the mighty mountains of New York. Let freedom ring from the heightening Alleghenies of Pennsylvania. Let freedom ring from the snow-capped Rockies of Colorado. Let freedom ring from the curvaceous slopes of California. But not only that, let freedom, ring from Stone Mountain of Georgia. Let freedom ring from every hill and molehill of Mississippi and every mountainside.

When we let freedom ring, when we let it ring from every tenement and every hamlet, from every state and every city, we will be able to speed up that day when all of God's children, black men and white men, Jews and Gentiles, Protestants and Catholics, will be able to join hands and sing in the words of the old Negro spiritual, 

"Free at last, free at last. Thank God Almighty, we are free at last."

Naturresursernas påverkan

Bombdåd, flygplan som dundrar i skyn och ständig skräck är en vardag för de invånare som är kvar i Afghanistan. Ständiga artiklar dyker upp i diverse tidningar, bland annat i Dagens Nyheter, om svenska soldater som har stupat i kriget. Detta är ett krig som har funnits och existerat under en längre period och har därmed blivit vardag även för oss i västvärlden. Man hör grandiosa tal om fred, balans och ordning i världen som ska rättfärdiga militär invasion men någonstans i bakgrunden hör man den riktiga anledningen; resurser.

Afghanistan sitter bokstavligen på en guldgruva av mineraler, precis som Irak hade goda tillgångar till olja, har Afghanistan detta som sin fördel, beroende på hur man ser det. Dessa resurser har öppnat ett hungrande gap från bland annat USA eftersom mineraltillgångarna, såsom järn, koppar, guld och metaller såsom litium och är bränslet till USA:s militära projekt. Det enda som stoppar investerare är den geografiska politiken i landet, framför allt den militära konflikten och terrorismen som råder i landet. Att skapa en gruvindustri är nästintill omöjligt. Många menar att om det blir fred kan många investerare lägga sina företag här och dra fördel av överflödet av rikedomar, något jag anser låter alltför ivrigt då det både saknas miljöbestämmelser, politisk stabilitet och utbildad arbetskraft. Sedan är det länge känt att u-länder kan och ständigt utnyttjas av stormakterna, framför allt USA. Om detta inte var nog har vi en ständig korruption i landet. Afghanistan är inte redo för att skriva under någon form av avtal för att tillåta västerländska företag utnyttja deras resurser.

Kriget i Afghanistan under 2010 och som än idag är aktuellt är inte enbart en kamp mot talibaner utan har även en viktig geostrategisk betydelse. Vi ser ofta på nyheterna, och även i presidentens Barack Obamas tal den 1 december 2009, om att det skulle satsas storskaliga trupper för att stoppa talibanerna och tvinga dem till reträtt. Ur ett politisk geografiskt perspektiv bör de som har tagit över staten stoppas. Det är talibanerna som är ett hot och har påverkat landet, inom dess geografiska ramar. Hittills har inte den planen fungerat och talibanerna har åter dykt upp, med stort inflytande över hela distrikten. Utöver denna utökade makt har de även tillgång till spränganordningar och har nu möjlighet att använda direkta attacker mot de amerikanska soldaterna. Kriget bidrar till förödelse och stärker talibanernas ställning samtidigt som den osäkrar USAs ställning.

Men kriget har inte fått en positiv reaktion från omvärlden då det finns detaljerad information om mineraltillgångarna Afghanistan har och väcker väldigt snabbt en misstanke om att denna invadering handlade om annat än terrorism. För vad är syftet med kriget när det går nedför för USA samtidigt som den amerikanska ekonomin ständigt faller? I sådan situation bör ett krig undvikas, vilket inte har skett i detta fall. De afganska malmreserverna är tillgången som USA behöver för att stärka sin ekonomi och vi har dylika situationer tidigare, det vill säga resurskonflikter i förhållande till olja och vatten. Varför skulle mineraler vara annorlunda?

Staten har en betydande roll i dessa förändringar och det är mestadels för att det medför en ökad flyktingström, såsom vi möter vid varje konflikt som urartar sig. All litteratur vi har läst för denna uppsats berör ämnet då det påverkar omvärlden enormt mycket. Många länder som drabbas av klimatförändringarna flyttar ut från landet och detta bidrar till konflikter, oftast mellan länderna där flyktingarna har flytt från och till. Detta visar att konflikter, klimatförändringarna och instabilitet i landet kan leda till att många invånare i de utsatta områden kan tvingas lämna sina hem och flytta till storstäderna, som i sådana fall kommer få en enorm press på sig. Det är många i Afghanistan som har flytt landet och detta bidrar självklart till ekonomiska svårigheter för det land som ”tvingas” ta emot dem. Grannländerna såsom Uzbekistan och Pakistan har redan ostadig ekonomi och att ta emot fler flyktingar skadar dem på ett sätt som kan bidra till konflikter i deras land. Även Sverige har fått ett högt antal flyktingar från Afghanistan och det sätter det mänskliga ansvaret på sin spets; hur kan man arbeta för att förhindra ett osäkert liv i hemlandet och samtidigt hålla Sveriges BNP på topp? Det är många trådar att hålla reda på och det gäller att man väljer rätt.

Drömmar – vad krävs för att jag ska nå dit?

Alla vi har drömmar, både stora och små. Vi är alla medvetna om Martin Luther Kings dröm och hans tal inspirerar än idag många, inte bara om en integration mellan människor utan även om att drömmar kan bli sanna, det handlar bara om att fortsätta kampen mot alla odds. Vem hade trott att svarta och vita skulle leva som ett? Vem skulle tro att muslimer, kristna och judar skulle kunna gå hand i hand? Vem skulle kunna tro att människor skulle resa sig och revolutionera mot sin stat? Det räcker med att en enda människa har en dröm och resten ligger i våra händer. Vi har verktygen inom oss för att bygga våra drömmar.

Drömmar är en del av våra liv och det är, oavsett om det är medvetet eller inte, drivkraften som tillåter oss att ta ett steg framåt. För mig har det alltid varit mina drömmar som har fått mig att stiga upp varje morgon och fortsatt med mitt liv, oavsett hur tungt det har varit. Jag har tagit mina penslar och målat upp mitt liv, en dröm som ibland känns otroligt äkta. Jag kan nästan ta på det och jag kan definitiv höra det. Varje dag, som en viskning nära mitt öra. Det känns underbart. Det känns tungt. För även om jag tar flera steg framåt vet jag att det är en bit att gå, en stig med alltför många fällda träd på vägen. Men det är min dröm och jag ska uppnå den. Det handlar i slutändan om viljan och kampen för att få sin tavla i rörelse. Om inget annat så är det en drivkraft i livet. Du, ni, är min drivkraft i livet och jag älskar er villkorslöst för det.

Det är viktigt att man eftersträvar det som finns i ens inre, att man inte ger upp för att det finns ett par hinder. Väljer man att gräva ner kämparglöden djupt inne i marken kommer det att sluta med att bitterheten bubblar vilt inom en. Om vägen till sin destination skulle ha varit lätt att uppnå hade den euforiska känslan varit en intetsägande känsla när man passerat mållinjen. Det är väntan, suget, viljan, begäret och åtrån som är grundstenarna i det som senare förvandlas till lycka.

Vill du bli en brandman, polis, hud terapeut eller en känd skådespelare? Gör det. Kämpa. Lägg upp delmål om vad du ska klara av och se till att du kommer dit. Det är bara du som kan göra det. Förlita dig inte på att någon annan ska sträcka fram en hjälpande hand och vägleda dig. Det är enbart du och ditt inre som kan ta dig till helt nya dimensioner. När du står där med din uniform eller med din perfekta roll kommer du känna stolthetens aura runtomkring dig. Inget kan ta det ifrån dig för du vet att det är tack vare dig du är där du är.

Älska, glömma och förlåta.

Jag har många egenskaper som jag inte är direkt förtjust i men vissa av dem har jag lärt mig att älska. En av dessa är att förlåta. Jag har alltid haft lätt att förlåta människor, oavsett vad de har gjort mot mig. Då handlar det om att de har sårat mig, att de sårat de jag älskar är en annan femma. Jag har alltid avskytt den egenskapen eftersom jag tycker att jag är för snäll. Men är det verkligen att jag är för snäll?

Jag har många i min närhet som har tillåtit ilskan stå före allt annat, att stänga av alla skärmar som har med känslor och förlåtelse att göra. Jag har sett hur dessa människor ständig känner ånger över deras felaktiga beslut. Hur de varje dag tvingas med att leva med beslutet de tog, beslutet som förändrade deras liv och såg till att de aldrig riktigt fick ett avslut. Jag vill inte ha det, jag vill inte titta inse vid ålderdomens ankomst att jag inte har människor som älskar mig omkring mig enbart för att jag inte kunde förlåta ett ångerfullt ansikte.


Ber man om ursäkt handlar det inte om ursäkten i sig, utan vad man känner och ser i personens ansikte. Det är där sanningen ligger; i anletet. Jag skulle aldrig kunna neka ett förlåt och det är oftast en väldigt lätt väg. Se det som en negativ egenskap, det gjorde jag i många år. Men inte längre. För jag kan förlåta och jag kan vara en god människa, det är upp till er andra att höja er en nivå högre.


Jag har alltid fått kämpa för mina misstag och dess konsekvenser. Jag har gjort många fel i mitt liv men jag har fått kliva över berg för att bevisa min ånger. Jag har fått stå ut med mycket och från många olika personer. Om jag gör ett misstag rasar världen ner och jag får bygga upp allt på egen hand. Det är värt det eftersom jag får betala av min skuld, på mitt eget sätt. Trots den insikten skulle jag aldrig göra det mot någon annan, även om denne kan vara förtjänt av det. Jag är en stolt människa och sårar någon mig går jag aldrig tillbaka på egen hand men visar personerna att de kan stå för konsekvenserna av sina handlingar bjuder jag in dem med öppen famn.


Livet är för kort för att tillåta sig själv känna agg, avsky och hat. Jag vill blicka bakåt och säga; ”Det där.. det där gjorde jag bra!”

Jag är för tjock och jag är för smal.

Jag tränar väldigt mycket och vill bygga upp en relativ snygg men även stark kropp. Eftersom jag ibland kan träna upp till sex dagar i veckan ser jag till att jag äter rätt och minst fem gånger per dag. För att få inspiration kollar jag rätt så ofta på vältränade tjejer och här vill jag att ni observerar mitt valda ord; vältränade. Jag kollar aldrig på ”modeller” eftersom jag inte anser att de uppnår det hälsosamma idealet jag eftersträvar att uppnå. Vad jag ser däremot är tjejer som tvingas må dåligt för att de tror att man måste se ut som kvinnorna i tidningarna. De exponeras varje dag inför smala midjor, lår som inte går ihop och platta magar. Utöver det har en ny marknad öppnats; kvinnor som förespråkar att man ska älska sin kropp, oavsett hur man ser ut. En vacker tanke, men det innebär att man stödjer indirekt fetma. Det är inte okej att vara överviktig. Det är inte okej att vara underviktig.


Det finns flera på mitt träningscenter som jag inte anser bör få träna där. De är helt enkelt i riskzonen för anorexia. Jag, som lärare, vet hur det ser ut och hur den sjukdomen fungerar. Det är en ond cirkel som dödar en långsamt. Kroppen behöver mat för att överleva och när man ställer in den på svältläge är det inte enbart det yttre som sjunker ihop till en tilltrasslad duk utan det inre skadas rejält. Organen får inte den näring som behövs för att fungera korrekt och det bidrar till flera olika sjukdomar.


Jag vill inte heller säga att man ska äta vad man känner för närsomhelst och aldrig träna. Det jag vill och anser är rätt är att människor bör eftersträva att skapa sig ett hälsosamt liv. Att unna sig godsaker eller en Big Mac en gång per vecka bidrar inte till att man går upp fyrtioåtta kilogram på minuten. Kroppen behöver det. Men det innebär inte att det är rätt att äta det varje dag för såsom anorexia skadar kroppen gör ständigt intag av onyttigheter detsamma. Att vara för smal och att vara för tjock, ingetdera är något att eftersträva.


Vår kropp är det enda vi har och då bör vi se till att vi tar hand om det. Den behöver röra på sig, få i sig bra näringsrik mat och även få unna sig något gott då och då. Men tyvärr ser inte världen ut på det viset utan unga tjejer ser på tv, bloggar, tidningar och filmer om dessa pinnsmala tjejer som äter en böna till middag. Antingen det eller tidningsartiklar, tjejer som är en aning överviktiga och filmer om att man ska älska sitt hull och inte bry sig om att det är tredje hamburgaren man tar. Det spelar ingen roll vad man gör längre, det är alltid någon som säger motsatsen. Ät inte, ät.

Jag önskar att världen förstod hur en kvinna är som vackrast – när kroppen mår bra inombords. Men eftersom det inte lär hända är det upp till oss att inse det, att ge varandra beröm och konstruktiv kritik och det är även upp till oss att stå på oss själva och våga ta en extra bit av chokladkakan om kroppen känner för det. Men att även våga säga nej om kroppen inte vill eller behöver det.

Att söka efter sitt mål

Blod, svett och tårar. Det är det som krävs av universitetsstudenter. Salstentorna är fulla av nervösa människor som har suttit i timmar dagar innan och studerat in vartenda blad av varje litteratur. När examensdagen kommer är glädjen stor och känslan av att man faktiskt har lyckats är närvarande i ens sinne. Nu är man redo för världen. Att arbetslösheten skulle vara en självklar faktor i ens tillvaro fanns inte på kartan. Att inte ha ett jobb var inte en situation som fanns i mina tankar, jag som pluggade dubbla kurser och ibland trippla för att komma fram till målet. Idag sitter jag framför min dator och söker jobb som en överdoserad knarkare.

Jag har säkerligen sökt över sextio jobb och vissa av dem är jag alldeles för högkvalificerad för men jag är vad man skulle kalla desperat. Jag känner mig värdelös som inte lyckats få ett jobb, speciellt när jag vet att jag är otroligt duktig på det jag gör. Att inte en enda skola har ringt upp mig känns som en hård smäll mot magen och jag kan inte hjälpa att fundera kring orsakerna. Jag kan komma på två anledningar; mitt efternamn och min erfarenhet. Mitt efternamn är utländsk men jag är en stark resurs då jag talar fem språk, varav fyra är flytande. Men jag misstänker att några av skolorna väljer bort mig just för att jag har det efternamnet jag har. Jag har länge funderat att använda mig utav ett svenskt namn på mitt CV men jag vill inte veta. Jag vill inte veta att jag befinner mig mitt i kaksmeten på grund av ett efternamn som jag är stolt över. Ett efternamn som har ett folkmord att hedra, ett efternamn som min älskade farfar valde ut för att skydda oss och som har gett mig det liv jag har idag.

Erfarenhet söks, såklart. Jag har ett år, och enbart det. Men på ett år har jag hunnit med så mycket; att planera, att få till otroligt bra lektioner, att gå igenom en hel lärobok med mina elever, att motarbeta mobbing, ha föräldrasamtal och att ha diskussioner med missnöjda föräldrar och elever. Jag har hunnit med mycket men det ser inte arbetsgivaren eftersom de stirrar blint på ”anställd från vårterminen 2010 till vårterminen 2011.” Jag har fått många nej på grund av att de har anställt någon med flera år på nacken men hur ska jag lyckas få mer erfarenhet om jag inte får möjligheten att arbeta? Hur ska jag lyckas få ett jobb om det ständigt ska stå att jag har varit verksam lärare i enbart ett år?

Idag finns det många ungdomar som inte får jobb av samma anledningar som jag, deras utländska namn och brist på erfarenhet. Ett CV är ett blad av svartfläckade ord som inte ger mer än en inblick i människornas personlighet.

Flockmentaliteten – enbart hos vissa?

När jag var yngre bodde jag i Hallsberg, en liten obetydlig ort som ingen la på minnet. Förutom de som en gång i tiden har bott där. Det var inte många invandrare i Hallsberg och då och då blev man utsatt för några rasistiska kommentarer eller dylikt. Trots det förstördes inte de vackra minnena från Hallsberg. Även om jag var en invandrare umgicks vi alla tillsammans, utan att bry sig om vilket språk man talade hemma eller vilka traditioner som fanns inom familjen. Målet var att leka, inget annat.

I denna ”uppsats” kommer jag rikta mina åsikter kring ett folkslag, nämligen syrianer. Innan jag fortsätter vill jag försvara mina åsikter genom att säga att det inte är riktat för att förolämpa. Min mamma är själv syrian och därför lyfter jag fram det folkslaget, eftersom det är det jag kan relatera mest till. Jag har inte diskuterat armenier mestadels för att jag inte besöker en armenisk kyrka eller har armenier i min omgivning. De flesta av mina kusiner är oftast syrianer eller lever efter syrianska traditioner. För er som vill kan ändra ordet ”syrian” till någon annan etnisk bakgrund, för jag kan garantera att det stämmer på de flesta.

För att vara troende som jag är befinner jag mig ytterst sällan i kyrkan, mestadels för att jag inte tål att vara i samma rum som alla syrianer. De få gånger jag har valt att gå till kyrkan är oftast i samband med min mammas kyrkliga besök. Varje gång jag sitter på en av de stenhårda bänkarna brukar jag låta blicken flyga över alla som är där. Min blick brukar oftast stanna vid kvinnorna som har på sig mer smink än Babsan, mer guld än den rikaste shejken och det allra senaste modet som de kunde frakta hem från Syrien. Männen står där i deras dyra kostymer och är stolta över barnen och deras allt för unga fru som de hämtat från hemlandet. Alla sneglar på varandra och den dömande blicken visar sig i ett hastigt ögonblick, men den finns där och gror. Jag har snyggaste utseendet, jag är rikast, jag har den vackraste frun, jag har de smartaste barnen. Tankarna härjar allt starkare när prästen närmar sig slutet av sin predikan.

De talar bara syrianska, de går runt med den syrianska flaggan som om det vore regnbågsskatten och de umgås bara med syrianska vänner. Om jag hade kunnat få en krona för varje ”syriansk örn” jag har sett, i samband med tillfällen då den inte ska uppenbara sig, hade jag kunnat bo betydligt mycket lyxigare än vad jag gör nu. Vad dessa människor går miste om är att få vara en del av så mycket mer än att äta solrosfrön och prata om vems dotter som visade mest ben. Att begränsa sig själv på det viset är inte bara sorgligt utan även patetiskt. De missar kulturer värda att få kunskap om, underbar mat som går åt spillo och musik som flödar vackert vid ens öra passerar i tystnad förbi. Det borde inte finnas en tveksamhet till att upptäcka andra kulturer än sin egen eftersom Gud skapade oss jämlika.

Sverige är ett mångkulturellt land och även om jag stödjer fullt ut att bevara sin tradition anser jag inte att det ger människor rätten att skapa sig ett litet eget samhälle där bara ens eget folk får kliva in.

Vad sägs om att lägga ner den desperation som tvingar en att överdriva sin patriotism och se sanningen som det är; att alla kulturer har en vacker guldkant i hörnet.

När beroendet tar över ens liv

Jag har sett många tillåta sig själv bli kontrollerade, styrda och beroende av olika saker i livet, tillåta det bli nyckeln till ens dörr som leder en till ens mörkaste hemligheter. Vissa slänger bort hela livet på grund av att hoppet sitter där och gnager som en ilsken råtta. Hoppet om att hästen man satsade på vinner detta lopp, att alkoholförtäringen kommer tillföra lycka i livet och få minnen att blekna i några bråkdelssekunder. Hoppet om att när man tar det där blosset kommer alla nerver lugna ner sig eller att man svävar bland rosa moln när man valt att ta den där speciella tabletten. Jag har alltid, även när jag var liten och naiv, ansett att dessa människor inte har lyckats samla alla sina hästar i stallet. Jag har, för att vara riktigt rå och bitter nu, känt ett slags förakt gentemot dessa människor eftersom jag anser de vara vad Darwin skulle kalla det, den svaga länken.

Jag kan frammana en slags förståelse om det så kallade adrenalinkick som uppstår när man väljer att lägga buntsedeln på ett spel men när kortdelaren samlar ihop brickorna finns inget annat kvar än ett stort tomt gap. Är den lilla stunden av maktkänsla värt att komma hem tomhänt, att inte kunna ge sina barn vad de behöver och sedan tillåta sig hamna i skuld och plåga sin omgivning ännu en gång? När tomheten i dina älskandes ögon uppstod när de tittar på dig, var det då värt att få känna kortspelet i dina händer, att se tärningen rulla och hästen löpa?

Är det värt att ta sig en klunk och utöka det till tre flaskor för att glömma bort det gamla men samtidigt se till att nuet blir ett dunkelt grått moln? Är det värt att plåga ens nära och kära som tvingas se den dem älskar att förstöra sig själv, bit för bit? Ett barn ska inte behöva se sin förälder ligga vid ett hörn med smutsiga kläder och en stor fläck vid byxorna, bara för att man inte hann till toaletten. Men frågan är, oavsett vad, om det är värt det. Någonstans innerst inne måste det lilla fröet som kallas ångesten gro allt mer och från den bör styrkan växa fram. För i slutändan är inte slutet av ett glas svaret på ens frågor, utan det är hos de, som trots allt, sträcker fram en hjälpande hand.

För varje bloss en människa tar väljer hon att försvinna snabbare ur andras liv och för varje spruta väljer man att ta ifrån hjärtat ett par extra slag. Att sakta men säkert förstöra sin kropp; få sitt hjärta att jobba hårdare, att få levern att förkolna och tumörer att härja fritt som ungdomspojkar på en öde ö. Även detta är en del av egoismen för egoismen ler sitt hånfulla leende när cigarettröken sprider sig och drabbar andra, de som är för starka för honom. Egoismen står vid hörnet och vakar narkomanen som tar sin drog likt ett slaget lejon som inte har fått äta på dagar.

I slutändan ger dessa människor segern till egoismen och han tar glädjefullt emot det för nu har han ännu fler slagna själar att mätta sin blodiga törst med.

Om du mår bra när du spelar, dricker och röker och känner att livet är en njutande bana, värt att stiga på och åka – varsågod och gör det. Var bara noga med att lämna ifrån dig bitar av ditt liv vid varje stopp.

Håller Arbetsförmedlingen koll?

När jag tog studenten kände jag att världen var min, att jag kunde göra allt jag någonsin velat. Min klänning var vit och kort, min röst försvann bland alla andras, glädjen var enorm och stunden var minnesvärt. Kort sagt, man var ung och extremt dum. Någon månad efter hamnade jag hos Arbetsförmedlingen och sökte jobb. Jag behövde inte stanna där så länge eftersom jag fick napp, Bauhaus ville ha praktikanter. Det lovades jobb, det lovades lön och erfarenhet som skulle vara värdefullt i framtiden.

Jag vaknade klockan fem varje morgon och gick till vad jag numera kallar för grottan där glädjen gömde sig och sakta dog ut. Jag fick de tyngsta jobben, cheferna hunsade runt mig som en hund och de anställda hade äntligen någon de kunde göra narr av. Men jag valde att inte se det eftersom det fanns någon som jag behövde då och som de flesta nittonåringar behöver, nämligen pengar. För Arbetsförmedlingen sa att det är många som får anställning efter deras praktikplats men då måste man jobba väldigt hårt. Så flitig och naiv som jag var jobbade jag på och sa inte emot när någon bad mig att bära vasar som vägde över trettio kilo tvärs över rummet för att dagen efter tvingas bära tillbaka dem på grund av missförstånd mellan avdelningscheferna. Men Arbetsförmedlingen lovade och nästan garanterade att jag skulle få jobb för BAUHAUS tyckte att jag jobbade på jätte bra.

Efter tre månader visade det sig att jag inte skulle få jobbet, och inte heller någon annan som kom Arbetsförmedlingen hade skickat. Jag gav min handledare på Arbetsförmedlingen en rejäl utskällning och praktiskt taget trampade på hennes metoder, hennes arbetssätt och moral. Någonstans där emellan bad jag henne att dra åt helvete när hon sa att jag i alla fall fick erfarenhet. Jag bestämde mig sedan för att flytta över min näsa ner till böckerna och bli lärare. Det är det bästa valet jag har gjort och jag vill inte minnas tiden då jag var dum nog att tro att människor inte utnyttjas på arbetsmarknaden. Utnyttjades, för det var precis det jag, och många fler, blev. Företagen får gratis arbetskraft och Arbetsförmedlingen kan luta sig bakom och tala om för sig själva hur duktiga de är.  Inget har förändrats, trots att detta var för fem år sedan. Många företag efterlyser praktikanter för att de ska få ut en vinst och

Arbetsförmedlingen vet om det, men de väljer att blunda för det. Jag kan räkna upp en handfull människor som använder sig utav samma teknik som BAUHAUS gjorde för fem år sedan och jag ser dessa stackars praktikanter som jobbar för ingenting och har hopp om att den plats de står på ska bli deras framtida arbetsplats. Företagen är ett par, med risk att förolämpa blodiglar, fega sådana men ger Arbetsförmedlingen en genväg till farbror Joakims valv är det ytterst svårt för dessa pengagiriga människor att dölja dollartecknet i ögonen.

Var inte naiv som jag och se till att stå på er. Arbetsförmedlingens lilla gloria har slocknat och istället för att vänta tills de inser det kan vi andra skrapa fram lite skinn på näsan.

Men låt oss inte glömma att ge Arbetsförmedlingen en klapp på axeln för att de är så duktiga på att minska arbetslösheten.

När rasismen vinner

Jag vaknade upp och var total utvilad. Jag kände att sängen inte längre var en större lockelse. Jag steg upp, plockade upp Dagens Nyheter och gick iväg till balkongen. Utanför kände jag den varma brisen som fyllde Stockholm och solen lekte kurragömma bakom molnen. Tidningen prasslande en aning när jag vek upp den och samtidigt hörde jag ett par människor nedanför, sittandes på gården med varsin öl. Ett annat ord för dessa är nog alkoholister. Dessa människor talade högt och tydligt om en hel del och även om vissa meningar innefattade invandrare och diskussioner kring Sveriges syn på mångfald valde jag att stänga av. Det var en fridfull sommardag och jag tänkte inte ödsla bort min tid på att få min etnicitet nedtryckt av ett par människor som ser lyckan i botten av ett glas.

Jag mötte Norge på första sidan och jag fick se bilder på bombattentat på nästa blad. Jag fick läsa om massa ungdomar som fick sätta sina liv för en känslokall människa, ungdomar som hade hela sina liv att se fram emot. En människa hade lyckats spränga en hel byggnad och beskjutit en massa människor på en ö, utan att ens blinka. Vad är det som skapar en sådan människa? Den första tanken som säkerligen dök upp var att det handlade om islamisk terrorism. Men istället visade det sig vara en rasist som ansåg att den norska rasen var överlägsen. Mina tankar återgår till gårdens alkoholister och jag börjar fundera kring detta med rasism.

Alla har fördomar, varenda en av oss. Vissa kan hantera det medan andra sätter dessa tankar i aktion. Oavsett vad bidrar det till hat. Jag kände verkligen en enorm trötthet flöda runt i kroppen, som en vildkatt på jakt. Rasism har alltid funnits och är inte på väg att försvinna då Sverigedemokraterna är med och får alltfler röster, och detta kommer att fortsätta. Frågan är bara hur vi ska tackla det hela. En man bombar upp sig själv i självaste huvudstaden i Sverige, en byggnad i Oslo sprängs upp och en massaker sker i närheten av oss alla. Allt detta är på grund av rasism, från båda sidorna. Det finns inget rätt och det finns inget fel längre. Alla är fyllda med hat och alla darrar av skräck för man vet inte vad nästa steg kommer att bli.

Det finns människor därute som hatar mig enbart för att jag har en annan etnisk bakgrund än svensk. Att jag talar bra svenska, att jag känner mig som svensk och att jag har ett svenskt medborgarskap spelar ingen roll. Huvudsaken är att jag har mörkt hår, bruna ögon och ser ”annorlunda” ut. Jag är inte svensk och kommer aldrig att bli det men behöver man förfölja mig för det? Behöver jag utsättas för våld, hat, påhopp och utpekning? Lina Andersson kommer alltid vara svensk, men måste hon stå ut med att tryckas ner enbart för det? Ska hon betraktas mindre värd och utsättas för våld, hat, påhopp och utpekning?

Jag önskar att det fanns en värld där frihetsduvorna flög fritt men så länge det finns människor som Anders Behring Breivik kommer en sådan värld befinna sig långt bort.