Ja, nu är jag ensam. Mina systrar drog för inte så länge sedan och det är rätt så tomt utan dem. En sak jag har ogillat skarpt med min flyttning till Uppsala är just ensamheten. Jag har alltid hatat att vara ensam trots att det kan vara skönt ibland. Men att det är hela tiden blir nog lite för mycket och då längtar jag tillbaka. Många har undrat varför jag åker så fort jag kan till Stockholm och det är bara för att jag faktiskt älskar att umgås med familjen.

Jag har världens bästa relation till mina systrar, vilket kan vara svårt för vissa att förstå. Ja, vi tjafsar en hel del men glömmer genast bort allt två minuter efter. Jag har valt, genom tiderna, att skaffa nära vänner och lita på dem. Men det har alltid visat sig att de sviker, inte ställer upp, går åt ett annat håll eller att man glider ifrån varandra. Mina systrar har alltid funnits där för mig, oavsett vad och jag vet att de alltid kommer vara där. Om det är några jag aldrig kommer tvivla på så är det dem. Mina föräldrar har sin egen kategori eftersom de alltid har ställt upp för oss tre, trots att vi egentligen inte alls förtjänar det. Vi har verkligen skapat problem hit och dit för de men de har alltid valt att vara vid vår sida. Jag erkänner att jag stör mig rätt så ofta på mina föräldrar, speciellt min mamma. Jag och hon kan verkligen irritera oss på varandra då vi är så pass olika men precis som mina systrar så glöms allt efter en liten stund. För mig är de allt och jag skulle verkligen, med risk för att vara smörig, göra allt för dem. Verkligen allt.

Många väljer att flytta långt bort från sina föräldrar men jag skulle vilja flytta närmare de. Jag skulle vilja bo nära min familj eftersom jag alltid kommer behöva deras råd, stöd och ärlighet. I slutändan har man endast familjen kvar.