Jag är så jävla trött på allt och alla. Jag förstår inte varför folk inte bara kan ta avstånd, låta mig andas och dra härifrån. Jag fattar inte varför folk ska pressa mig hela tiden, eller att de aldrig blir nöjda. Jag är inte bra på något, och alla är jävla duktiga på att visa det.

Jag hatar folk som inte kan visa kärlek, ödmjukhet och ägna en liten stund för någon som de älskar. Jag förstår inte varför man hellre tillägnar sin tid på att kritisera och klampa ner på någon när man egentligen kan göra vardagen hundra gånger bättre med att visa den positiva sidan. Jag förstår inte heller varför vissa människor inte kan lägga sin själ på en människa, en som man älskar. Jag fattar inte varför ingen kan komma till min räddning, att få mig känna speciell för en gångs skull och få mig att må bra. Jag förstår inte vad jag måste göra för att, för en gångs skull, vara någons prioritering ett. Att vara allt för den personen.

Jag fattar inte varför jag är så annorlunda. Jag är villig att offra allt för att göra dem jag älskar lyckliga, och då menar jag verkligen allt. Jag skulle kunna ägna hela min tid, energi och pengar för att få dem jag älskar att känna sig uppskattade. Jag kräver inte ens mycket, utan jag vill bara ha den lyckliga känslan som tydligen finns hos varje människa. Den saknas tydligen hos mig.

Dessutom kom jag från Barcelona idag, och det var en toppen resa som fick mig att andas ut. Men så fort man kommer tillbaka så förstår man att man inte alltid kan leva i en bubbla. Livet fortsätter oavsett vart man än är, och jag vet faktiskt inte hur jag ska stoppa det. Jag är inte deras favorit, jag är inte gruppens favorit, jag är inte hans favorit. Jag är inte ens min egen favorit.