Jag trodde verkligen att vårt förhållande skulle kunna ha räddats, bara vi försökte. Jag försökte, många gånger. Jag ville så gärna att det skulle fungera, att det skulle vara vi två för alltid. Varje gång vi gav det en chans visade det sig gå åt helvete. Jag insåg i lördags att vi inte kommer kunna vara tillsammans, vi har gjort för många misstag för att reparera allt.

Även om vi kämpar oss igenom detta, även om vi försöker börja om på ny kula kommer dessa problem alltid att dyka upp. Varför? Jo, det är vår framtid som är problemet. Alla misstag som har gjorts dem senaste månaderna, alla ord vi har slängt på varandra, alla människor som har blandat sig i och skapat fram arga känslor har bidragit till att alla broar är brända. Allt detta har satt sig fast och jag kommer inte kunna glömma allt, utan jag kommer klamra mig fast vid min osäkerhet. Jag vill ha en trygghet, det är vad mitt sökande handlar om. Jag vill känna mig trygg, veta att Domaren vill göra det här för sin egen skull och att han har följt sitt eget hjärta. Hur den nu än är kommer jag aldrig kunna lita på hans agerande, inte längre. Jag kommer aldrig få veta om han gör det för min skull, för sin egen eller för någon annans. Jag kommer alltid att vara osäker och jag vill inte leva på det sättet.

Jag ville verkligen rädda vårt förhållande, men jag antar att allt har sitt slut.