Om det är en sak jag ogillar så är det efter ett tjafs - stunden man har strax efter att man har sagt det sista ordet. Adrenalinet är på topp, hjärtat dunkar, händerna skakar och man vill bara slänga något för att höra ljudet av något som går sönder. Men någonstans finns ångesten, att den personen är arg, ledsen och känner exakt samma sak som du. Att man funderar hur i helvete livet är utan den människa.

Jag har full förståelse för att man måste tjafsa, skrika, ropa, svära och säga en massa saker man inte menar men jag hatar bearbetningen efteråt. Jag brukar bara skaka av mig det och lägga det bakom mig, dra ett streck. För varför slösa flera sekunder av nedstämdhet? Varför göra en höna av en fjäder och låta gammalt groll slå sönder år av vänskap, skratt, glädje och kärlek?

Jag har väldigt svårt att förstå människor som medvetet väljer att förstöra, att se till att två bästa vänner, kärlekspar eller systrar ska bråka. Är man en vuxen människa bör man alltid tänka en liten stund innan man tar ett beslut. Man behöver inte säga ALLT till ALLA, vissa saker bör man hålla för sig själv. Vissa saker bör grävas ner för att det klipper bara en massa dyrbara band.

Det är så synd att vi har sådana människor i vår sfär men jag tycker att alla ska göra såsom jag gör - hålla personen på avstånd och aldrig aldrig aldrig någonsin öppna sin käft framför denna människa. Men ändå hoppas att människan vet om att hon förstör för varje gång hon öppnar sin mun och spiller galla över vänskap, något hon aldrig kommer få för våren kommer och det är först då man ser vad som döljer sig under snön.