Ekar tomt.

Ja, det är inga bra dagar för mig inte. Går på antibiotika nu och käkar en massa mediciner som ska få bort smärtan. Funkar det? Nej. Jag kör hela 10 förlossningar till än det här. Jag har haft så ont i över en månad nu men nu börjar även psyket lägga ner. Inget i min kropp orkar med mer smärta. Bara tanken på det får mig att vilja krypa ner i ett hörn. 

Idag fick jag hålla för munnen för att inte skrika ut allt högt och det var som att någon stack en kniv i bröstet. Huden, det som är rött, har börjat spricka och det gör så ont. Tydligen gick min mjölkstockning över till att bli en kraftig inflammation som spridit sig till lymfkörtlarna. Nu har inflammationen blivit en böld, och det gör så ont. Antibiotikan har ännu inte kickat in så ingen akutmottagning tar emot mig än. 

Hade vårdcentralen bara agerat direkt, för fyra jävla veckor sedan, hade inget av detta hänt. Jag är väldigt tacksam över att jag har lyckats amma min dotter i två hela månader och jag är glad över att jag producerar mjölk men det här är överdrivet. Det är inte kul att gå runt med bowlingklot till bröst, att behöva ha handduk i sängen och byta linnen varenda kväll för att det bara rinner. Är så trött på amningsnappen som bara ramlar av hela tiden och att det är omöjligt att amma offentligt för att det är så omständligt. Utöver det är min dotter mjölkallergiker så allt måste dubbelkollas och kontrolleras innan jag käkar det. Hennes mage mår så bra just nu men det är ett projekt, att ha koll på allt sådant och sedan behöva medicinera för det också, jag käkar kalktabletter. Jag vill inte råka äta något och sedan se på när min dotter har ont, den där dagen på Astrid Lindgrens ville jag bara gråta när man såg hur mycket hon led och att det var på grund av mig.  

Vi, jag och maken, har bestämt att jag ska ta ett par dagar och fundera på om jag ska sluta amma helt. Jag har inte kunnat bära henne på flera veckor nu, känns som att den enda kontakten jag har med henne är när jag ammar och då har jag så ont att det knappt blir något samspel. Jag hade, innan allt hände, planerat att helamma i minst 6 månader. Det känns såklart som ett nederlag men jag ska ta ett par dagar och fundera. 

Ni som läser och är mammor som har ammar eller ammar. Hur gjorde/gör ni?  

Direktlänk, 1 Kommentarer

Usch Fam vad jag tycker synd om dig!!!
Amningen ska ju kännas bra för både dig och din dotter i slutändan.
Även fast jag hade mycket ont så krigade jag mig igenom det och det blev bättre. Jobbigast var de tre första månaderna.
Nu fick jag ju aldrig inflammation (tack och lov för det) så det går ju inte riktigt att jämföra.

Om jag hade varit du hade jag sett hur allt kändes efter antibiotikakuren, när det gått till det lite mer normala.
Jag hade sedan kontaktat Amningshjälpen på SÖS och åkt dit och kika igen på hennes tag och bara få prata med någon kunnig inom området!

Om det fortsätter att göra ont och krångla hade jag helt klart börjat med ersättning på heltid. Hellre en lycklig mamma och bebis som ger flaska än en mamma som lider sig igenom amningarna. Du ska göra det som är bäst för dig och din dotter!!
Visst att amning är bra men att ge flaska är också bra! Det gör dig inte till en sämre mamma.
Du har ju trots allt provat och tagit dig igenom helvetesamningar, cred bara det. Men man kan inte stå ut med hur mycket som helst.

Hoppas antibiotikan gör sitt så du kan leva mer normalt igen!
Kram /J