När man inser att sömnen är en lyxvara.
Två månader. Två månader utan en ordentlig sömn och inte blir det bättre. Det blir mycket värre. Senaste dagarna har hon knappt sovit något. Innan sov hon åtminstone djupt fram till midnatt, för att sedan vakna under natten. Nu är det redan från läggning vid sju. Då springer vi, oftast stackars maken då, upp minst 10 gånger och håller på att försöka få henne att somna om. Vissa dagar går det inte att få henne att somna om.
En liten gladare Victoria vid midnatt, hon var nöjd med att få sitta uppe.
Under dagarna sover hon knappt längre. Det är smågnäll, man får inte gå ifrån henne utan man ska sitta bredvid henne och helst ska både jag och maken vara nära. Häromdagen satt vi alla hos svärmor och jag gick iväg på toa, då började hon gråta. Trots att hennes pappa, farmor och faster var där.
Sjukvården är sämst. Det ska väl inte behöva vara så att barn har det såhär i TVÅ MÅNADER?! Imorgon ringer jag läkaren och försöker få något att hända. Blä på det här!
En liten gladare Victoria vid midnatt, hon var nöjd med att få sitta uppe.
Speak up!
Trackback
