Det är fan i mig sant. 

Oavsett vad du gör kommer folk ändå snacka skit om dig, göra narr av dig bakom din rygg, inte glädjas med dig, ljuga för dig, påstå en massa saker om dig och mycket annat. Oavsett vad du gör. 

Du kan hjälpa en människa genom hela ditt liv, du kan sträcka fram din hand varje dag, du kan offra mycket av dig själv till någon annan, du kan vara genomgod och supersnäll.. Men trots det kommer du ändå bli sviken, besviken och spottad rakt i ansiktet. Så egentligen, vem fan bryr sig om andra och andras tankar?

 

Jag lever mitt liv och sen kan ni gamla kärringar titta på. Jag känner inte er, ni känner inte mig. Låt det vara så. 

 

 

Det här har jag tänkt på - att vara tyst när andra säger en massa om en och trycker ner en. Vad är egentligen bäst? Är det bättre att bara vara tyst och låta det vara eller är det bra att gå emot, säga ifrån och sätta folk på plats? 

Det har jag lovat mig själv - att inte ta emot skit från någon på mitt nya jobb. Om det är någon som vill trycka ner mig för att man tror att man kan bara för att jag är så liten och ser väldigt oskyldig ut så kommer jag inte låta det ske. Jag är snäll, jag är väldigt liten av mig och jag är oftast oskyldig.. men inte när folk utnyttjar det.

 

Jag har en gråtande gubbe på min uppväckningssignal. Vad har ni?