Iloveyou.
iloveyou.
We were...
strangers in the night.
tröttttttt...
Vaknade klockan sex idag och är jätte trött. Skolan var OK, som vanligt. Vill bara att tiden ska rinna iväg så att jag kan börja jobba. Mitt mål.
Tänkte slänga in lite bilder från en grillning vi hade för ett tag sedan. Systern min hade ett par bilder i sin mobil. Jag väntar fortfarande på Marie(!) eftersom hon hade kamera med sig.
Schampo chillar på Domarens veranda.
Raffa och Schampo har en djup diskussion.
Serdar fick jobba lite. HAHA!
Lillsyrran var DJ under kvällens gång.
Fint :)
Söta systrar!
Jag låtsas att Domaren står brevid mig.
I själva verket hade han fullt upp och därav min anledning till
att behöva fantisera. :)
Då var han min vän.
Numera är han min fiende.
En dag ska jag få ut min hämnd.
One day!
Ehum, ja.
Jonny har det trevligt, han.
Det var allt. Tror jag. Hoppas Marie skickar snart då :)
Telefonsamtal.
Istället för att be om det - ta till handling. Räck fram telefonen och be personen att ringa NU. Framför dig. Våga stå på dig för en gångs skull.
Men istället fortsätter du att ta den lätta vägen, den smidigast för dig. Igår fick jag det bekräftat - du har inte ändrats alls. Du är fortfarande dig själv, rädd och osäker. Trots allt vågar du fortfarande inte och är fortfarande blind. Du kommer aldrig se och upptäcka sanningen.
...
:(
ledsen...
För jag och Domaren hade något riktigt fint, helt underbart. Om vi skulle fortsätta på den stigen vi hamnade på hade vi förstört det fina i vårt förhållande. Vi behöver vara vi, utan att styras. Och i slutändan styrdes vi bara. Allt ändrades i vårt förhållande och vi tvingades vara andra till lags. Ett förhållande byggs på att man skapar ett "vi". Jag och Domaren blev jag och du. På grund av andra människor, ja. Men det blev som det blev.
Som sagt, man får hålla sig sysselsatt och hitta på mycket. Trots att han ändå finns i mina tankar, ofta. Hela tiden.
Förr och nu.
Det här inlägget skrev jag den 25/7 2008.
Det jag älskar...
Vi har en plan, jag och min Domare. Om framtiden. Vi vet vad vi vill ha och vi har planerat allt, in i det minsta detalj för att vi är sådana. Vi älskar att planera och vi är organiserade på många olika sätt. Jag älskar det! På senaste tiden har det verkligen känts som om det är "vi" och inte längre "du" och "jag". Vi är ett par, vi är ett. Det känns så underbart och härligt. Jag har funnit min själsfrände, den jag vill dela mitt liv med. Han är inte bara min pojkvän, utan även min bästa vän. Han är den som vet allt om mig och den jag alltid vänder mig till när jag är nere. Han är den som känner mig bäst och jag är den som känner honom bäst. Det är en underbar känsla, som inte kan beskrivas med ord.
"Livet har lärt oss att kärlek inte består av att stirra på varandra utan att titta i samma riktning"
Visst är det jobbigt, allt det här. Han var den som kände mig bäst och jag har svårt att föreställa mig en annan människa som ska ta hans plats. I mina tankar är det honom jag vaknar och sover vid. Det är Domaren som kysser mig varje gång han kommer hem. I mina tankar är det han som är far till mina barn.
Det är jobbigt att sudda bort dessa tankar. Jag vet att jag måste då vi har gått skilda vägar. Ovan skriver jag om en plan, att vi två planerade. Jag kommer ihåg den dagen. Jag skriver att jag och han hade blivit "vi". Men någonstans blev det återigen han och jag. Inget "vi" längre. Vår plan, som fick min glädje att rusa genom varje vrå av min kropp, rann ut i sanden. Jag var så lycklig. Och nu är jag olycklig.
Vilken vändning livet kan göra. Men jag tar varje dag i sin egen takt och vi båda kommer inse att vi nu inte är varandras längre. Så länge vårt "lilla" problem finns hängandes över oss kommer jag och han aldrig kunna bli ett "vi". Vi slutade stirra i samma riktning. Det är bara att ta en dag i taget och hoppas att man kan lägga alla minnen åt sidan och fortsätta med sitt eget liv, på egen hand.
Rekordet.
Om mindre än en halvtimme kommer jag bryta rekordet som jag har tillsammans med Domaren. Sedan vi blev ihop, 14 september 2007, har vi pratat varje dag. Då menar jag verkligen varje dag, oavsett var vi än befinner oss. På något sätt, hur fånigt det än låter, har rekordet alltid hållit ihop oss på något sätt.
Jag antar att det är dags att släppa taget. Jag är ledsen, men.. Man kan inte fortsätta på en väg ensam. Jag behövde så mycket mer. Jag behövde att du skulle öppna ögonen och se dina fel i dina handlingar. Men du kommer inte se det och du kommer inte göra något. Du kommer bara sopa allt under mattan, som du alltid gjorde.
Förlåt för det här. Att bryta rekordet. Men jag måste göra det så att vi kan släppa taget helt och hållet.
Klockan 00:00
Första dagen..
Jag har på senaste tiden insett att han aldrig kommer ändra på sig och jag kommer stå fast vid mina åsikter. Därför kommer vi inte kunna fungera tillsammans igen. Vi har sakta men säkert glidit ifrån varandra, och han lät det ske. Trots att jag försökte visa det för honom hundra gånger. Jag har fått nog, av honom och av andra människor som tror att de ska bestämma. Jag är hellre ensam och förstår min situation än låta mig luras gång på gång.
Missförstå mig inte - Domaren är perfekt, för mig. Han har inte gjort något fel. Jag älskar honom. Men ibland räcker inte kärlek till, speciellt inte när det finns människor som står mellan. Det går att kämpa emot, men inte när man står ensam och sin älskande tillsammans med dem. Det går bara inte. Jag klarade inte av att göra det själv.
Hellre ensam än fylld med falska förhoppningar.
End of the road..
Jag önskar att du kunde ta till dig all mod som du har inuti dig. Bara våga stå på dig. Bara våga. Jag önskar att du verkligen kunde kämpa för mig, inte bara med ord utan handlingar. Jag önskar att du förstod att du inte gör något fel, att du har rätt och de fel. Du har rätt. Inte dem. Vi har rätt. Vi gör inget fel, och vi har aldrig gjort det. Jag önskar att du kunde vakna till och förstå att du kan ordna det här, redan imorgon. Jag önskar att du vågade och att du ansåg att jag var värd varje sekund av det.
Jag önskar verkligen att du tar min hand och kämpar vidare, tillsammans med mig. På vår väg, inte andras.
Ringar.
Så vacker.
Ovan är "förlovningsringen" och nedanför är "vigselringen".
Jag tycker den är så fin.
Perfekt.
Man får väl ha kvar sina drömmar?
Min pingvin.
Domaren är min pingvin.
Den som kommer stanna hos mig för alltid.
...
We were sitting on the top of the world
Partaya. :)
Vi åkte till Jonny Ponny, förkrökade lite.. Eller det kändes som om det bara var jag som drack. Marie och hennes bror var där, vilket var jätte trevligt. Helt sjukt hur trevlig hennes bror är! Men han valde att inte följa med, men Marie hakade på. Vi åkte iväg till Snaps, där Domaren köpte en korv till mig. Jag blev SÅ glad. :) Sedan dansade jag nästan hela kvällen, tills nyktra Domaren bestämde sig för att skjutsa hem oss.
Lite små drama uppkom strax innan vi skulle åka hem, men det är inget att bekymra sig över. Iallafall inte vad jag tycker. Jag hade det JÄTTE roligt och Snaps var verkligen ett bra ställe. Det var Serdar som rekommendera det och därför var jag osäker. :p
Aja, hade trevligt igår och det behövdes. Visst, det ändrar ingenting men jag orkar inte vara en kontrollfreak hela tiden, och aldrig våga misslyckats. Jag ska ta mig igenom det här, på ett eller annat sätt.
Tack för igår, allihop! :)
Igår.
Efter det drog vi hem till lilla Jonny Ponny och spelade Buzz. Domarens nyfunne vän (eller jag tror det är pojkvän, men de är fortfarande i förnekelse) Hija spelade alltför tuff. Svävade bland moln, trodde att han var bäst eftersom han vann. Han gissade och efter det lekte han som om han visste vad de syftade på. Någon dag. Någon dag ska jag dra ner honom från dessa moln. Fast.. Å andra sidan slapp jag tjafsa med Domaren vid "poängtjuven" och "Kasta paj" eftersom det är vid dem tillfällen jag och Domaren (läs: jag) bokstavligen hatar varandra (läs: honom).
Vi kom hem sent, jag somnade snabbt och slapp tänka på allt. Idag blir det att supa skallen av sig och försöka glömma allt ännu mer.
Fan ta mitt liv, alltså.
Avsky.
Åh, jag hade ingen aning om att man kunde gå från att älska någon till att praktiskt taget vilja radera bort personen ur sitt liv. Jag kan inte förstå hur man kan tappa all respekt för en människa på tre-fyra sekunder! Jag kan inte förstå hur jag kan ha tillåtit en sådan idiot få vara en stor del av mitt liv.
Jag kan inte förstå hur jävla idiotisk du är! Vilket jävla as du kan vara och att du gör det såååå jävla lätt för mig att lämna dig. Jag har aldrig varit såhär arg, och det enda du kan göra är att ta det som ett jävla skämt. Att det är något som kommer gå över snart. Fattar du inte? Det har pågått i 7 månader nu! Det finns en gräns, även om det är mitt tålamod vi talar om. Jag har fått nog. FATTA DET NÅGON JÄVLA GÅNG!!!!!!!!!!!!!
Jag förstår verkligen inte hur man kan påstå att man älskar någon och sedan sticka ner huvudet i sanden när ett problem uppstår. Jag förstår inte hur du kan se mig lida, den du påstår att du älskar, när du vet att du har lösningen i dina händer. Du vet att du kan göra något åt saken, men du väljer att inte göra det. DU väljer det. Inget annat. Våga påstå något annat. Du har valt det från allra första början. Jag gav dig tid, varje gång du bad mig om tid fick du det. Nu ber du mig om det återigen, men det är försent. Försent.
Jag behövde en enda sak från dig. En enda sak. Att du står på dig, att du vågar kämpa för något du "vill". I slutändan är det inte du som är idioten. Utan jag, som har gått på dina lögner under alla dessa månader.
Att kämpa.
Det värsta är att mitt hat och min irritation har varit fokuserad på helt fel person. Trots att jag aldrig kommer fatta tycke för denna människa så finns problemet inte där, utan hos själva idioten som bara står vid sidan om och kollar på. Jag förstår inte hur en människa kan vara stark i andra situationer, men just när det verkligen behövs är det svagheten som präglar karaktären. Jag förstår inte hur du kan vara så blind, så dum... Att du inte ser vad som pågår. Eller är du medveten om det, men för feg för att göra något åt saken?
Jag behöver inte bekräftelse på något, jag behöver se en kamp. Jag behöver veta att allt det här är värt att kämpa för, att det är värt att satsa på. Att det har varit värt all skit jag har fått stå ut med dem senaste månaderna! Jag behöver veta att du står vid min sida, för en gångs skull. Inte när allt är bra, utan när det är som sämst. Det är då vi två ska fungera som bäst. Jag förstår inte hur du kan vara en sån svag människa, att du inte ens kan klara av att stå dina egna ben, satsa på det du vill och våga för en gångs skull. VÅGA!
Jag är TRÖTT på att anpassa mig efter andras behov, att tänka på hur det kommer påverka dem. Jag är trött på att göra alla andra till lags när jag själv mår dåligt. Förstå det, för en gångs skull.
Du talar om att du inte vill vara utan mig, men vad du inte har förstått är att du har förlorat mig för länge sedan. Det handlar inte om att du ska kämpa för att få ha mig kvar, utan för att jag ska komma tillbaka. Du gav upp mig, oss, för länge sedan. Du la ner stridsyxan innan ens striden hade börjat. DU gav upp oss. Du la undan mina känslor, mina tankar och åsikter åt sidan och fortsatte gå rakt fram. Du märkte inte ens att du hade tappat bort mig under tidens gång.
Jag är trött. På dig, på henne och på resten av idioterna som tror att de kan planera åt mig, säga åt mig vad jag ska göra och inte göra.
Om du vill ha mig - Kämpa.
Om du inte vill ha mig - Gå.
Dålig uppdatering.
Idag var jag med Domaren och hans vän Emil, för att göra en undersökning för en annan vän till Domare och Emil. En massa lukter, namn och logotyper. Snacka om att jag har världens sämsta luktsinne. Sedan skuttade jag iväg till biblioteket och pluggade en hel del, faktiskt. Härligt. Jag ska försöka plugga lite ikväll också, bara för att. Jag har knappt skrivit någonting under B-uppsatsen. Stress? Javisst.
Well, well.. Soon!
Åka bort.
Åh, vad jag vill åka bort tillsammans med Domaren. Bara jag och han, en stor vit sand och en massa sol. Bara vara med varandra, i flera dagar och nätter. Utan stress, oro, ångest och problem. Bara jag och han, för det är då vi är som bäst.
