Dag 5 - Vad är kärlek?

För mig är kärlek en känsla som kan skapas i olika former. En som ger anledningar till att leva, att andas, att finnas. Det ska finnas något som ger en anledning att vakna upp varje dag. Trots det ska det inte behöva vara perfekt, det ska ha sina ärr. För det är just det som inte är perfekt som är det man oftast älskar mest.

För mig har kärlek alltid varit lycka. Att vara lycklig. Att ha någon man kan vända sig till när man har det jobbigt, någon som förstår en och hjälper en, som räcker fram sin hand utan att man har bett om det och någon som verkligen lyssnar. Att man offrar alla sina drömmar för att... man redan har sin dröm. Som i filmen Upp, där han lovar henne att uppfylla hennes drömmar men glömmer bort att hon faktiskt valde sitt beslut och han skapade lycka för henne.

Kärlek är faktiskt den känslan man får när man är sig själv och trots det älskar dessa personer dig. Du kan vara i din värsta sits och ändå är de där, står bakom dig och hjälper dig att ta ett steg framåt.

Dag 4 - Det här åt jag idag.

Eftersom jag inte kan ta en bild på vad jag åt idag ska jag beskriva det för er.

Det var kött, lövbiffs-kött, med ost i och en massa grönsaker. Det var mumsfilibaba!!!!

Dag 3 - Mina föräldrar.

Vad finns det att säga om dem egentligen? De har gjort ganska mycket för mig, mycket av det tänker jag inte ta upp här men jag kommer aldrig kunna betala tillbaka allt de någonsin har gjort. Men de har även gjort en massa fel som jag aldrig kommer att glömma bort heller.

Min mamma heter Lucin och är överdrivet snäll. Det är båda mina föräldrar. Men morsan är något extra. Hon ska alltid vara snäll, ställa upp för en massa människor och alltid behandla folk med ödmjukhet. Hälften förtjänar inte ens att spottas på. Trots det uppträder mamma alltid korrekt men ibland.. ibland kan det bli some old spice. Då jävlar, då ska man akta sig. Jag och min mamma kommer inte överens om vi bor tillsammans. Det bästa är då vi bor en bra bit ifrån för då är vi bästa vänner. Så är det, vissa går inte ihop ständigt, haha. Hon städar för mycket och vi två är väldigt olika. Hon är känslig, snäll, reningsfreak och ska ha allt på sitt sätt. Jag är absolut inte känslig, jag kan vara en riktig bitch och jag gillar att ha saker på mitt sätt. Vi krockar. Men hon gör överdrivet mycket för sina döttrar. Nu snackar vi ÖVERDRIVET. Hon kan gå i samma tunna jacka i flera år bara för att hon vill att vi ska ha en massa kläder.

Min pappa, Bedros, är en man av karaktär. Alltid rak på sak, ljuger aldrig och vågar stå för sina åsikter. Finns en massa jävlar därute som försöker luras och bedra men det biter inte på honom. Han har lätt för att kapa av människor i sitt liv.. förutom sin familj. Jag har aldrig sett en människa offra så mycket som han gör. Ibland är han irriterande men han är en man. En jävla gentleman. Behandlar sina guldstenar som.. ja, guld. Inget är för bra för oss, enligt honom. Han gör allt för oss. Allt. Han är en man. Om det är någon jag vill att mina söner ska se upp till så är det sin morfar. Han vet hur han ska behandla människor, han är rak på sak, ärlig, karismatisk, underbar, rolig och samtidigt väldigt respektingivande. Den här mannen har fått ta så mycket skit från sitt förflutna att det är ett mirakel att han fortfarande kan le men ändå gör han. Helt jävla underbart.

Jag älskar mina föräldrar.




Dag 2 - Min första kärlek.

Det fanns en massa man var betuttad i när man var liten.. men ingen var ens riktiga kärlek. Fram till sommaren 2001 iallafall. Jag måste erkänna att Domaren var min första kärlek. Vi träffades i Syrien för första gången (egentligen träffades vi ett par gånger då vi var små men ingen av oss minns det) och därför räknar jag 2001 som första. Jag kommer ihåg vissa saker, vissa minnen som hände under den resan men det mesta har bleknat bort. Det enda jag skulle vilja ha är en bild från den tiden men jag vet att jag skrev dagbok.. undrar vart den är?

Vi höll handen, vi tittade på varandra och vi retades. Han påstod att han var så söt att han inte behövde ha socker i teet. Jag tyckte att han var största nollan. Han hade en flickvän då också, som jag fick reda på. Han blev röd när jag sa att jag hatade det namnet. Precis som småbarn gör. Efter det dog det ut men vi höll ändå kontakten på ett eller annat sätt. Datorer hade ju uppfunnits då! Jag lekte självklart dryg och stolt så jag blockerade honom från MSN. Jag tillät då och då, när jag var uttråkad. Efter gymnasiet hittade vi varandra på playahead (yupp, some old shit!) och vi skrev en massa. Han hade flyttat till Malmö för att plugga och vi båda hade varandra mestadels för att fördriva tiden... men det rann ut också. Ganska snabbt. Vi hade våra liv och ja, han tog aldrig riktigt tag i "oss" och jag ansträngde inte mig.. istället tröttnade jag.

Sedan fann vi varandra på en förlovningsfest, året var då 2007. Då tog Domaren tag i det hela. Det klickade ganska snabbt och utan att tänka på det blev vi ett par den 14 september 2007. Vi hade a good run, som man säger. Jag tycker faktiskt att det ändå är gulligt att det fanns kvar så länge och att han ändå var min första kärlek. Inte 2001, utan han blev det 2007, som min pojkvän då. Det är ett underbart minne, vilket som.



Såhär såg jag ut första gången jag träffade honom.
Jag döööör varje gång jag ser den.
Var jag SERIÖS med klänningen?!

Dag 1 - Om mig.

Jag heter Marina och är född 87. Jag är född i Libanons huvudstad Beirut och kom till Sverige under december månaden 1989. Orsaken var krig och mina föräldrar bestämde sig för att fly landet. Vi flyttade först runt i en massa flyktingläger tills vi kom fram till Hallsberg. Det var då mina föräldrar, jag och lilla Carin som bara var ett par månader när vi anlände till kalla Sverige. Lilla Jenna föddes senare i Örebro och förgyllade våra dagar med hennes översnälla ögon och lugna humör.

I Hallsberg bodde jag i många år och den lilla staden ligger fortfarande varmt om hjärtat. Det gjorde att jag älskade naturen, växte som person och lärde mig att anamma den svenska kulturen betydligt mycket snabbare än annars. Jag fick en massa kompisar, vi lekte för fullt och jag samlade på skalbaggar för att köra racing med andra kompisar. Men efter många år tröttnade mina föräldrar på att de knappt kände folk där, att jobb saknades och att det även fanns en hel del rasism. Vi flyttade till Stockholm, närmaste bestämt Tensta. Vilken förändring det var för mig och mina systrar som annars var vana vid lilla Hallsberg. Men vi kom in i rytmen ganska snabbt och började få vänner. Jag hade det väldigt tufft ett tag men alla har sina hinder och om inget annat har det gjort mig mycket starkare. Jag träffade på min bästa vän, DJ och en massa andra härliga tjejer och senare flyttade vi återigen. Denna gång till Jakobsberg där jag bor numera.

Jag valde att bli lärare ganska tidigt i livet och satsade hårt på skolan. Jag gick ut med bra betyg, ett bra rykte bland lärarna och med en massa kunskap i huvudet. Jag flyttade till Uppsala ett par år, tog min examen och började jobba ett tag som lärare. Numera är jag arbetslös men söker flitigt.



Jag och Carin i Hallsberg.
Ser ni pandan vid mitt ansikte?
Jag ÄLSKADE den (det fanns två stora som var mamma och pappa
och sedan några små som var bebisar) och mamma gav bort dem. Ja, till välgörenhet men det sved ändå!




Jag i Libanon.
Mammas bästa vän var en fotograf
och han brukade ta tusentals bilder på oss :)



Sötaste finaste Carin i Hallsberg.
Det är vårt gamla dagis i bakgrunden och vid vänster sida
kan man se ett av våra många hem i Hallsberg!



Jag!

Fakta á la Marina.

Jag heter Marina och pluggar i Uppsala, lärarprogrammet. Jag funderar på fullaste allvar att faktiskt gå igenom det här och bli en lärare inom religion och historia. Just nu läser jag Religionshistoria B och samtidigt min distanskurs Idé-och lärdomshistoria. Sedan tänker jag, mot alla odds, försöka ta mig in på forskarutbildningen inom historia. Det jag funderar som allra mest på just nu är folkmord, antingen det som har skett i Rwanda eller det som pågick under Maos ledning. Det återstår att se. Jag lär nog inte komma in då jag vägrar sluta böla varje gång jag ser något sorgligt på tv, oavsett om det är film, dokumentär eller reklam.

Innan Uppsala bodde jag i Stockholm med mina föräldrar och två yngre systrar. Jag älskar mina föräldrar över allt annat och de har verkligen ställt upp för mig i alla lägen. Visst kan de bli jobbiga ibland med deras eviga tjat om samma saker varje dag men jag intalar mig själv att det är åldern som har börjat sätta igång. De börjar bli riktigt gamla nu. Mina två yngre systrar är mina bästa vänner, oavsett om vi tjafsar dagligen eller inte. Dar är 18 år gammal och ska flytta in med mig under höstterminen och Gena, lilla plutten, är 16 och måste bo hemma ett tag till.

Jag har haft mina jobbiga perioder under 2007 då jag gick ur ett seriöst förhållande av olika skäl som varken har med mig eller honom, McDreamy, att göra. Vi visste från början att det skulle ta slut någon dag men inte att det skulle gå så snabbt. Vi båda gick in i det hela alltör djupt och det var nog lika bra att avsluta det innan vi blev mer fästa vid varandra. Det känns tomt att inte ha honom i mitt liv men jag har även börjat förstå att det annars inte skulle vara möjligt att släppa taget. Det är en människa som har betytt mycket för mig av flera anledningar och jag uppskattar den tiden jag har fått med honom. 

I samma veva träffade jag min Domare (S) (eller Bossen, som han vill bli kallad). Det är en person som verkligen har varit där för mig, oavsett vad. Vi har varit "puppy-lovers" under 2001 då vi brukade hålla handen i smyg och, trots att han inte vill erkänna det, så brukade han stirra på mig medan jag låg och sov.  Vi var utomlands då och magin försvann när vi kom tillbaks till Sverige, men varje gång vi träffades så vet jag att han ville ta mig i sina armar och förklara sin kärlek. Dock förnekar han detta men jag vet den riktiga sanningen. Den 14 september 2007 bestämde vi oss för att bli ett par, men det tog ett tag tills vi verkligen kände oss som det. Tillsammans har vi lyckats bygga upp ett förhållande som är stabilt trots all bråk om hår under armarna, högljudda uppstötningar och snuskiga danssteg. Det jobbigaste med detta förhållande är nog "distansen" då han bor i Stockholm och jag gnäller rätt så ofta om det. Det är enbart 45 minuter med bil men det är inte så lätt. Speciellt när man ligger i sin stora säng (läs: liten för den är sjukt liten!) och känner sig ensam. Jag brukar använda den mening rätt så ofta så att S ska få skuldkänslor och komma över. It works.

nemo saltat sobrius.
RSS 2.0